Jag var väldigt intresserad av naturvetenskap och slukade populärvetenskapliga böcker så fort jag kunde läsa.
Var 11 när jag byggde minförsta stjärnkikare och ungefär då började jag även göra kemiska experiment.
Vid 13 år hade jag blivit ateist - eller om man så vill agnostiker med stark slagsida åt ateism.
Då hörde jag ett radioföredrag av Knut Lundmark, astronomiprofessor i Lund.
Där påpekade han märkvärdiga paralleller mellan Bibelns skapelseberättelse och det som bland annat han själv hade upptäckt om universums struktur, big bang och universums utveckling.
Den kunskapen var inte känd när Bibeln skrevs, men ändå finns den där.
Jag kollade och såg att det är så.
Men då måste ju Gud finnas.
Sedan när jag var 17 år undrade jag om Gud ville att jag skulle bli präst.
Men kom inte till någon slutsats.
En kväll satt jag ensam i Göteborgs domkyrka och funderade och bad.
Man låste inte kyrkorna på den tiden, och det var helt mörkt utom spotlighten på altaret.
Kom inte till någon slutsats.
Till slut fragade jag högt rakt ut i luften: "Ska jag bli präst?"
Inom en sekund omslöts jag av värme och kärlek och en röst sa':
"Nej, du skall lära dig fysik och kemi, så skall du få se hur du kan visa att JAG ÄR!"
Så det har jag haft som ett projekt vid sidan av min övriga forskning.
Resultatet har blivit ett tal föredrag och artiklar plus tre böcker.
Dessutom lever jag trots att jag har varit med om tio händelser som borde vara omöjliga att överleva.
Så på trådens fråga är mitt svar:
"JA, jag tror på (=litar på) Gud."