Fallet med Henry Nowak och den efterföljande debatten blottar en djup spricka mellan medborgarnas rättsuppfattning och de etablerade institutionernas agerande. När polisen i Southampton prioriterade en falsk anklagelse om rasism framför att ge livräddande vård till en döende artonåring visade det på ett systemfel där ideologiska instruktioner och rädslan för politiskt känsliga anklagelser tycks ha trumfat det mänskliga omdömet och grundläggande polismandat. Att Amnesty International därefter valde att fokusera sin kritik på de upprörda rösterna i debatten snarare än på det brutala mordet eller polisens tjänstefel har för många blivit det slutgiltiga beviset på att organisationen har övergett sitt moraliska fundament. Genom att agera åsiktspolis och försvara systemets narrativ framstår sådana NGO-organ mer som politiska verktyg för maktutövning än som oberoende försvarare av mänskliga rättigheter.
Om det endast handlade om PK och rädsla, vore det tillräckligt illa. Men min känsla när jag ser videon och hör poliserna, är att inte att kommunikationen präglas av hopplöshet och trötthet, utan av likgiltighet, njugghet, misstro och förakt. Jag har väldigt svårt att föreställa mig en motsvarande händelse i svensk kontext, med samma utfall, och jag hoppas att jag inte har fel. Men det här känns som att en makt bearbetat brittisk polismyndighet, rättsväsende och politiska system i åratal samt att det finns vissa personer på vissa poster som också utövar inflytande.