Gud skapade människan till sin avbild.
Avsikten är så oerhörd att det dröjde länge innan jag ens vågade tänka tanken.
Många har nog läst den här texten utan att inse vidden:
Vet ni inte att vi skall döma änglar? (1Kor6:3)
Människan är alltså skapad för att bli något som till och med skall ha större makt än änglarna.
Och vi vet något om änglarnas förmågor.
Men detta är bara en liten del av vad det handlar om.
Gud behövde ge människan verklig fri vilja.
Och om den skall vara verkligt fri, så kan det inte ens vara möjligt för Gud att i förväg veta vad människan skulle komma att göra.
Genom sin Son skapade Gud universum.
"I begynelsen var Ordet. Och Ordet var hos Gud och ordet var Gud. Genom det har allt blivit till som är till...Och Ordet blev kött..."
Om människan hade givits den stora makten som det uppenbarligen handlar om, och gjort uppror, skulle det ha lett till en olycka värre än något annat. Satans uppror skulle ha varit en bagatell i sammanhanget.
Så Gud behövde testa människan på ett ofarligt sätt.
Älskar människan Gud så mycket att det är otänkbart att ens överträda den allra obetydligaste befallning Han ger?
Inte av bävan för Hans makt, utan på grund av sin oerhörda kärlek till Honom?
Inte ens om det skulle kunna ge en stor fördel?
Inte ens om någon försöker få henne att se hur mycket gott det skulle kunna föra med sig att bryta mot det obetydliga budet?
Vi är skapade till att älska Gud. Men vi är inte skapade så att vi automatiskt kommer att älska Gud. Det måste ske genom vårt eget totalt självständiga val.
Genom vår fria vilja.
Vi skall inte älska Gud för allt Han har gett oss.
Vi skall älska Gud för att Han ÄR den Han ÄR.
Jag har fått oerhört mycket av Gud.
Det är jag väldigt tacksam för.
Men det är inte därför jag skall älska Honom.
Även om jag inte hade fått något alls, så vore det min plikt att älska Honom.
När jag var tonåring träffade jag Ingegerd.
Jag älskade henne.
Men inte för att jag fått så mycket av henne.
Jag hade inte fått någonting.
Jag var säker på att jag aldrig skulle få hennes kärlek tillbaka.
Det hade hon själv sagt.
Men hon var den hon var, och det var just därför jag älskade henne.
I ett mer än halvt år älskade jag henne med vissheten att jag aldrig skulle få hennes kärlek tillbaka.
Så längtar Gud efter min kärlek.
Varje dag ber jag Gud om gåvan att kunna älska Honom på det sättet.
Jag förmår det ännu inte.
Men jag vet att en gång kommer det att ske - och även det som en gåva från Gud.
Efter drygt ett halvt år väckte Gud Ingegerds kärlek till mig.
18 mars 1961 förenades vi i den första kyssen.
Där började mitt verkliga liv.
Och jag vet att hon nu älskar mig från andra sidan.
Det har Gud tillåtit henne att tala om för mig.
När Gud hade skapat människan såg hans Son henne och fylldes av jublande kärlek.
Fadern hade skapat en Brud åt Honom.
Så inträffade katastrofen.
Bruden var på väg att gå under.
Sonen skulle leva i evig sorg.
Men Fadern hade en plan, som Sonen villigt följde.
Bruden kunde räddas om Sonen offrade sitt eget liv.
(Forts.)