Vittnesbörd Ödmjukhet
Länge har jag gått hand i hand med stolthet.
Stolthet har varit något som jag också sett vara något av ett generations problem.
Stoltheten har varit något jag upphöjt i mitt liv.
Under tunga omständigheter har jag kämpat i egen kraft för att överleva.
Det kanske låter som något bra, att vara stolt men det är faktiskt inte det.
Det bedövar en människa och hårdnar våra hjärtan.
Det gör oss till Guds fiende, jag skulle även säga att det gör oss till satans barn.
Det kan gå riktigt riktigt långt innan en stolt människa ödmjukar sig och förstår hur viktigt det faktiskt är att ödmjuka sig inför Herren.
Det är när jag ödmjukar mig inför Herren och inser att jag behöver Herren i mitt liv, i min vardag, i mina relationer, mina beteenden, tankar och mönster, i mitt beslutsfattande, i mina känslostormar och i min föräldraroll som det lett till oändliga välsignelser.
För att Guds kraft äntligen kunnat manifestera.
När vi är stolta känner vi inte ett behov av hjälp, vi känner inget behov av vägledning, tillrättavisning, helande, insikt, omvändelse och ibland även närhet/omsorg och kärlek men viktigast av allt, vi känner inget behov av Herren!
Det har alltså inte gjort mig något gott.
Att gå och vara stolt har varit en dårskap.
Att vara stolt istället för ödmjuk har gjort att jag fördröjt eller gått miste om välsignelser och lärdom i viktiga skeenden och det har gjort att jag under många år fördröjt en nära relation till Herren.
Jag vill vara ödmjuk och jag vill våga att vara ödmjuk.
Våga att be om ett ödmjukt hjärta.
För när jag är ödmjuk då kan jag få bada i den Heliga Andens närvaro, jag kan få dansa i Herrens välsignelser och nåd under alla livs situationer.
Jag kan få bära andens frukter utan att skörden ska ta slut.
Jag kan vara en välsignelse för andra.
Skriven av Evangelina Mann