Sympati för synd Jag lyssnade på en predikan där en kvinna pratade om sina erfarenheter av när hon fått uppleva befrielse. Befrielse av en oren ande.
Och det som berörde mig och följde med mig var när hon sa något i stil med " Jag behövde avsäga mig sympatin jag hade för den synden, för den anden för att inte acceptera den orena anden mer, inte acceptera det syndiga tankesättet, beteendet och mönstret mer."
Det slog mig, det här är något jag behöver tillämpa i min vandring.
Den lilla nyckeln jag behövde och behöver för att skilja på sympati för synden och empatin för människan. Jag blir väldigt berörd av människor och det kan i sig slå om till att jag därefter känner en acceptans för andras synder och mina egna synder. Och nog finns det fler än jag som kan känna igen sig i detta.
Men det är ju inte själva synden vi ska ha sympati och empati för.
Det är inte det syndiga beteendet och mönstret vi ska känna sympati för.
Gör vi det så accepterar vi mörkret (Det vill säga, tankar, beteenden, mönster och orena andar.)
Att avsäga sig sympatin för en synd eller oren ande är en del av befrielsen och frigörelsen.
Livet och konsekvenserna som blivit av att man levt med synden och livet efter befrielsen blir sen till ett vittnesbörd men inte tack vare att man sympatiserat med synd och orena andar.
Det är tack vare att man går ur överenskommelsen, inte kompromissar med Guds ord, och att inte längre accepterar.
Sätt stopp för att sympatisera synd, för det gör varken mig, dig eller någon annan något gott.
Skriven av Evangelina Mann