Min uppfattning är, som katolska kyrkan är inne på, att själen lämnar kroppen och går vidare när kroppen dött. Det finns ett helvete och en himmel. En del hamnar dessvärre där nere, som evigt förtappade. Andra fastnar på vägen till himmelen. Kallas för skärselden av vissa. Dessa kan med hjälp av oss levande i världen komma vidare. I min världsbild är det dessa som påkallar vår uppmärksamhet genom "spökerier" och andra företeelser. Man bör be för dessa själar, som kan se Jesus, men plågas av att inte kunna komma dit. Då kan de äntligen befrias och gå vidare.Själamässor är också en variant.
Ja, själen lämnar kroppen och går vidare. Så kallade nära-döden-upplevelser tyder på det. Ofta är det patienter med hjärtstillestånd, som plötsligt från taket ser sig själva ligga på operationsbordet, där läkarna febrilt arbetar med återupplivning. Men så går hjärtat igång igen och de återvänder till kroppen. Med sig har de minnet av en upplevelse för resten av livet.
I min bibel ingår inte de så kallade apokryfiska böckerna, där skärselden tas upp, tror jag. Om skärselden står inget skrivet i de skrifter som Herrens profeter, evangelister och apostlar nedtecknat i gamla och nya testamentet. Vi har fyra evangelier, men inget om skärselden där. Alla brev från apostlarna Paulus, Petrus, Jakob och Judas säger inget om skärselden, bara om himmel och helvete..
Läran om skärselden hänger ihop med tron att goda gärningar samverkar med frälsningen. Men evangelisterna och apostlarna undervisar oss om att frälsningen är enbart av nåd genom tro. Inget eget av gärningar duger inför Gud som frälsningsgrund. Bara tron på Kristi fullbordade verk rättfärdiggör. Goda gärningar gör en kristen av tacksamhet och kärlek till Frälsaren, annars vore tron död. Men egna gärningar frälser inte, endast tron på Jesus, Guds Son frälser (Joh 3:16, Rom 1:17)