Forum > Politik och samfund > Diskussion

Ukrainas president Vladimir Zelenskyj har ertappats med att berätta rena lögner om ett missilanfall mot Polen i veckan. Till och med USA: s och Natos anhängare av Kievregimen har avvisat initiala påståenden som skyller på Ryssland. Missilen kom från den ukrainska militären som Nato erkänner, men Zelenskyj fortsatte att hävda att det inte var från hans styrkor. Det är uppenbart att den dödliga attacken var en avsiktlig provokation av Kievregimen för att eskalera kriget till en fullständig Nato-Ryssland-konflikt, även om det innebar tredje världskriget.

Kievregimens benägenhet att iscensätta provokationer är väldokumenterad, om än ihärdigt täckt av västerländska medier. Ytterligare mörkläggning spricker i sömmarna på grund av den nynazistiska regimens maniska och fullständigt kriminella beteende.

Under nästan nio månader av denna konflikt, som började den 24 februari när Moskva inledde sin speciella militära operation för att avsluta oavbrutna dödliga provokationer mot etniska ryssar i Donbass-regionen, har den Nato-stödda Kiev-regimen engagerat sig i otaliga andra kriminella provokationer. Dessa provokationer inkluderar att utföra massakrer som den i Bucha i slutet av mars, beskjuta kärnkraftverket Zaporozhye och planera att detonera en smutsig atombomb. Som vår veckoledare den 28 oktober hade rubriken: ”Dirty Nuke Bomb Fits Kiev Regime’s Record of Foul Tricks and Corruption”.

Kievregimen föddes ur ett smutsigt trick. Massakrerna på krypskyttarna på Majdantorget i februari 2014 mot ukrainska civila och poliser kulminerade i en statskupp.

Det var också passande att en nederländsk domstol i veckan beskyllde Ryssland för nedskjutningen av ett malaysiskt trafikflygplan 2014. De verkliga bovarna i dramat – där 298 personer ombord blåstes upp från himlen – var Kievregimens styrkor som försökte skylla det på Rysslandsstödda Donbass-separatister.

Alla sådana smutsiga knep är avsedda att kriminalisera Ryssland för ”grymheter” och att eskalera kriget genom att åberopa ännu mer militärt stöd från USA och dess Nato-partners. Väststaterna och deras följsamma företagsmedier har helt hängett sig åt denna propaganda för att demonisera Ryssland, om inte ibland fabricera den.

I veckan, när missilen träffade byn Przewodow i Lublinregionen i östra Polen – och dödade två civila – den 15 november, skyllde Kievregimen omedelbart på Ryssland. Komikerskådespelaren som blev president Zelenskyj sade att det var en ”terrorhandling” och en attack mot Nato, vilket motiverade blockets kollektiva försvarsklausul. Hans utrikesminister Dmytro Kuleba krävde att Nato skulle införa en ”flygförbudszon” över Ukraina och leverera stridsflygplan av typen F-15 och F-16.

De hysteriska påståendena, ungefär som själva missilen, överskred trovärdigheten helt. Det fanns inga ryska luftangrepp någonstans nära gränsområdet mellan Ukraina och Polen vid den tiden. Videofilmer av ammunitionsfragment indikerade också snabbt att det var en S-300 luftförsvarsmissil som avfyrades av Kievregimens styrkor.

Anmärkningsvärt nog motbevisades dock Zelenskyjs uppviglande påståenden omgående av USA:s president Joe Biden, Pentagon och andra Natoledare. De sa bestämt att missilen som träffade Polen inte var ett ryskt vapen utan snarare kom från ett ukrainskt luftförsvarsbatteri som, hävdades det, missade sitt mål och av misstag landade på polsk mark.

Men inte ens det vällovliga versionen håller. Till att börja med riktade den ryska militären inte in sig på området med sina precisionsstyrda missiler. Det fanns inga inkommande ryska raketer alls. Så vad siktade den ukrainska S-300 på?

Det snabba avvisandet av Kievregimens påståenden från USA och andra Natomakter avslöjar inte bara Zelenskyj och hans kabal som lögnare. Det avslöjar dem också oavsiktligt som kriminella provokatörer som är villiga att döda civila för propaganda och politisk lämplighet.

Börjar Washington och dess europeiska vasaller kanske inse att de har skapat ett Frankensteinmonster i Kiev vars kriminalitet och korruption inte känner några gränser? USA och dess kejserliga hantlangare vill verkligen undergräva och underkuva Ryssland i ett stort system för geopolitisk kontroll, men även den arroganta blivande hegemonen måste inse att tredje världskriget är en galen möjlighet att inte vinna. Kievregimen har mjölkat USA och Europeiska unionen för allt deras värde och skapat en fantastisk pengaracket för Natos militärindustriella komplex. Men denna regims desperation och dess hänsynslösa försök att hetsa upp tredje världskriget verkar ha blivit för mycket även för dess västerländska beskyddare.

Det verkar betydelsefullt att Washington på senare tid verkar locka Kievregimen att inleda en fredsprocess med Ryssland. USA:s högsta militära befälhavare, general Mark Milley, som är ordförande för Joint Chiefs of Staff, har uppmanat Kiev att ”ta tillfället i akt för fred”.

Separat har skarpsinniga oberoende amerikanska militäranalytiker, som Scott Ritter och Douglas Macgregor, påpekat att Ryssland har det avgörande övertaget i konflikten.

Det var anmärkningsvärt att Kievregimen ilsket slog till mot alla förslag om att inleda en fredsdialog med Moskva.

Detta skulle förklara varför Zelenskyj-kabalen bestämde sig för att höja insatserna genom att avfyra en missil mot Polen. Det valda målet för byn Przewodow skulle ha varit en tyst eftergift för att begränsa offren, även om det gjorde den avsiktligt mordiska handlingen inte mindre avskyvärd eller orimlig.

Problemet är att kabalen har blivit så korrupt och hänsynslös att den inte tillräckligt tänkte igenom sin uppenbara kriminella plan. Missilattacken slutade med att slå tillbaka spektakulärt för att spränga regimens kriminalitet.

Frågan är: vad kommer Natosponsorerna att göra åt sin nynazistiska konstruktion i Kiev? Regimen är uppenbart utom kontroll och ansvar för västmakterna. De vet att de inte kan vinna ett konventionellt krig mot Ryssland utan att bry sig om en kärnvapenbrand. Så kommer vi att få se Zelenskyj och hans kumpaner tas ut, på ett eller annat sätt, efter att ha blivit för problematiska för sina utländska herrar?

Historien visar att västmakterna tidigare har använt nazister och fascister som sina ombud mot Sovjetunionen och andra motståndare, bara för att dessa makter så småningom ska tvingas likvidera sina ombud när deras användbarhet löper ut eller blir nedslående.