Jag får ibland kritik för att jag återkommande länkar till min hemsida livetsmening.se, men nu gör jag det igen. Syftet är inte att lyfta fram mig som någon speciell, och det är inte heller så konkreta svar på frågorna ovan som du kanske tänkte dig med tråden, men jag tror att våra personliga upplevelser är viktiga i sammanhanget. Vad har vi haft för upplevelse av kontakt med det gudomliga? Hur såg livet ut innan och hur blev det efteråt? Jag tänker att detta åtminstone kan komplettera bibelutläggningarna och kanske också till viss del förklara hur vi hamnat i den förståelse av tron som vi har.

Så, detta är min berättelse: https://www.livetsmening.se/min-personliga-story/

Det kan vara intressant att jämföra olika varianter som finns, där alla menar att de är troende på Bibelns Gud och där flera kallar sig för "kristna":


Treenighetsläran: Jesus är både helt och fullt en människa men också Gud och ett med Fadern. 
Den Helige Ande är en person i en treenig Gudom, där Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden är Gud. Gud är 1 Gud, inte tre olika gudar.
Man väntar på Jesu synliga återkomst (en del väntar på 2 återkomster) och på allas uppståndelse och en ny jord och ny himmel. Det finns en tro på ett evigt liv tillsammans med Gud, eller ett evigt liv i helvetet för de orättfärdiga som inte vill bli frälsta. Det vanligaste är att man tror att människan är ande, själ och kropp.

Modalism (Swedenborgarna/Nya Kyrkan): Jesus Kristus är Fadern. Fadern blir människa, men när Jesus uppstått och uppstigit till himlen så smälter Sonen ihop med Fadern och blir bara Fadern igen. Anden är Guds andedräkt, Guds "innersta", själva kraften. 
Man tror att Jesus har kommit tillbaka andligen i den egna kyrkan, och när människor omvänder sig till deras kyrka och följer Jesus så utbreds Guds rike mer och mer, och på så sätt blir det en ny värld successivt. 
Swedenborgianismen tror på ett paradis med 8 himlar, för olika grupper av människor. Muslimerna har en av dessa 8 himlar. De tror också att alla människor som vill får komma till paradiset, efter en skärseld i olika nivåer, där man renas så mycket man vill renas och själv bestämmer sitt eget öde. 

Unitarism: Jesus Kristus är endast en människa men utvald av Gud till uppdraget att bära människors synder och därigenom Guds son. Anden är Guds andedräkt, Guds "inre", själva kraften.
Man väntar på Jesu synliga återkomst, men tror inte på ett helvete utan på ett utplånande av de som inte får evigt liv med Gud. Man tror att människan är själ och kropp, och inte har en ande.

Jehovas vittnen: Likt unitarismen. Men med skillnaden att Jesus var ärkeängeln Mikael som föddes som människa, och vid uppstigningen så blir han åter ängeln Mikael. 
De 144.000 som nämns i Uppenbarelseboken är utvalda människor av Jehovas vittnen som kommer till himlen och får regera med Jesus därifrån, medan resten får leva i ett jordiskt fridsrike. Alla som inte är Jehovas Vittnen utplånas av Gud. 

Förstår den som inte är insatt i vem Gud är, Jesu frälsning, bibeln, det kristna livet, det här? Det är långa utläggningar och fina ord. Floskler brukar jag kalla det. Man kan likna det vid att den som inte är sjukvårdsutbildad förmodligen skulle ha svårt att förstå vad en läkare pratar om.

Det behöver inte vara fel och man får lita på att den helige Ande guidar, men jag tänker på samtal jag haft med kollegor där de frågat "Vad betyder det?". När jag berättar om något och använder ord som för mig är självklara, så är de ju inte det för den som aldrig varit i en kyrka (mer än vid dop, bröllop och begravning). Någon frågade mig en gång varför vi firar Pingst. Och jag kläcker ur mig att det var då "Anden föll". Ridå! Det blev till att tänka om för att kunna begripligagöra det här.

Jag efterlyser ett enklare språk så att den som inget vet, som är nyfiken på Jesus, som är nyfrälst, ska förstå. Hur tänker ni andra?

Jag tänker som du, att vi behöver hitta relevanta ord så vi når fram i våra försök att kommunicera. Det är precis vad jag haft som ambition i alla år som jag skrivit om vår tro.
Så här beskriver jag t.ex. synden:

"Vad är synd?

Ordet synd har misshandlats och missförståtts så mycket under lång tid att väl knappast någon vet vad det betyder längre. Det används många gånger ironiskt, och det tolkas kanske oftare positivt än negativt. Är något syndigt gott så är det verkligen gott…

Men synd i den ursprungliga, bibliska betydelsen är varken något roligt eller löjligt. Det handlar först och främst om ett tillstånd av upproriskhet mot Gud, där vi själva vill styra våra liv och avgöra vad som är rätt och fel. Ett ifrågasättande av Guds trovärdighet och hans rätt att styra över sin skapelse. (Finns han ens?)

Synden beskrivs nästan som ett eget väsen, som klibbar fast vid oss och snärjer oss. Och den gör oss alltså till rebeller och främlingar som varken kan eller vill umgås med Gud på det sätt vi blev skapade för. Därmed är vi innerst inne aldrig riktigt lyckliga och tillfredsställda, hur vi än kämpar för att bli det. Och vi känner oss – om vi tillhör dem som känner efter – vilsna i en främmande och många gånger hotfull tillvaro.

Så här har vi vant oss vid att livet är, ett ständigt jagande efter lycka. Men det var alltså inte så det var tänkt."

https://www.livetsmening.se/kristen-tro-the-basics/

Ja, det är viktigt att förklara. 
Jesus säger: "Synd: de tror inte på mig." Joh. 16:9

Synd betyder: att missa målet.
Målet är: Guds vilja.  

Det går inflation i ordet "synd". 
Det blir inte så skarpt som betydelsen egentligen är.