Forum > Kärlek och relationer > Diskussion

Frågan är förstås inte svart eller vitt och det är väldigt mycket som spelar in. Jag antar att de som känner mig väl vet åt vilket håll på skalan visaren skulle peka. Och jag känner personer som i sina personligheter befinner sig i närheten av båda ytterligheterna som jag respekterar högt och ser upp till. Men våra livsval styrs ganska mycket av våra personliga egenskaper och sen kan erfarenheter nagga dem i kanten och få oss att reflektera över nackdelar och fördelar av det ena eller det andra. I extremerna kan risktagarna hamna både i helvetet (på jorden) och i himlen (på jorden) medan motsatsen slipper det ena men missar det andra. Som väl är kan förmodligen båda lägren (om det finns sådana på en flytande skala) peka på det andra och säga "Vad var det jag sa? Ni skulle ha gjort som som vi gör."

Ja. Jag önskar både risktagarna och trygghetsälskarna att kunna se tillbaka på sina liv och säga "det var värt det". Oavsett om det är tryggheten eller resultaten av tagna risker som var värt "besväret"

Fast ibland kan vi lära av varandra. En fantastisk symbios.

Tankar för dagen

PS. Jag tror dock inte att det är någon bra idé att försöka göra om sig själv alltför mycket. Med åren lär vi oss mer, men kan vi förändras helt i grunden? Citerar Astrid Lindgren i Bröderna Lejonhjärta:

“

Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.

”

Tävling???

Så jag köper (som sagt) inte resonemanget att "den lugna och trygga" personligheten är mer benägen till omsorg om andra och har större förmåga till att ge kärlek än den som har fullt upp med alla planer, drömmar och projekt. Rent praktiskt har det för mig till och med visat sig att jag har lättare i både jobbet och privat att få hjälp av den som har fullt upp än av dem som har allt sitt eget under full kontroll. Att kunna gå den extra milen (till och med för sin ovän) som Jesus talar om har nog inte med det att göra.

Både Johannes och Petrus var apostlar även om vi må ha olika preferenser vem av dem vi lättast identifierar oss med.

Tänkte som så att vill man nå ära och framgång och toppen på "livets pyramid
så får man riskera nåt, med risk att falla ner.

T.ex frågesportsprogram i tv där man bygger upp en pott med pengar
som ska riskeras för att få möjlighet att gå vidare och eventuellt vinna ändå mera.
Svarar man fel så försvinner rubbet.

Jag syftade nog inte på den typen av risktagande. Till exempel så är så kallade riskkapitalister oftast inga risktagare. De "riskerar" bara pengar som de redan har, så sannolikt finns det nog en stor andel av dem som inte är så risktagande i sina personligheter bland dem. Att de sedan "utnyttjar" (eller ibland hjälper, om man vill se det positivt) personer med visioner som sätter sitt liv i pant för att uppnå sin dröm, är en annan sak.

Men tittar du på många av drömmarna, så är det ofta inte att "nå toppen på livets pyramid" och "nå ära och framgång" som driver dem att ta risker. Ta en titt på konstnärer, kompositörer, uppfinnare osv så finns det massor bland dem som definitivt inte drevs av att "nå ära och framgång" och "tävla" på andras bekostnad. Ändå kan de som hellre föredrar trygghet njuta och dra nytta av deras risktagande.

Så, nej, jag köper inte er avoga inställning och ganska dömande attityd till människor på den sidan av skalan generellt.