Gratis iPhone och Android mobilappar
Registrera dig här
Kristna Dejtingpodden
Skriv en hilsen til alle på KristenDate.se
Skriv i megafonen
Skriv i megafonen

Forum >> Kärlek och relationer >> Debatt


Anonym

Den STORA Kärleken?

Grunnar lite på om jag upplevt den där STORA Kärleken nån gång i livet....
Men eftersom jag måste fundera så antar jag att jag inte har det. Det borde jag ju ha vetat i så fall?
Jag har nog trott att det var så men Den Stora Kärleken kan man väl inte missta sig på?  Och den tar väl inte slut heller..?
Då skulle jag sitta och mysa med min Stora Kärlek nu...

Men Den Stora Kärleken kanske inte alls är för livet..?  Kanske man får uppleva Den Stora Kärleken
en kort stund bara och får vara glad och tacksam för det? Kanske man aldrig får uppleva den..? 

Kanske man överskattar fenomenet "Den Stora Kärleken" är något som bara finns på film och i låttexter?
En fantasi? En illusion? Som vi tror är verklig? 

Och därför hänger vi på dejtingsajter, för att få en chans på Den Stora Kärleken? Eller kanske inte?
Alla kanske inte söker Den Stora Kärleken? En del kanske inte bryr sig om kärlek alls? 

(Trådens syfte? Dela med dig av egna tankar och erfarenheter om Kärlek.
Tror du på Den Stora Kärleken? Har du varit med om Den Stora Kärleken?
Skiljer sig mäns och kvinnors tankar om Den Stora Kärleken tror du?) Nyfiken! 
 
Visar sida 1 av 3 sidor, 10 kommentarer per sida
Första |   << Föregående  Nästa >>  |  Sista
Anonym
Ju mer jag tänker på dest mer troligt känns det som att Den Stora Kärleken är ett mänskligt påhitt. Kanske i brist på kärlek?
Ett önsketänkande? Drömmen om livet som en problemfri vardag, en Dans på Rosor? "Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar...!" Sagans lyckliga slut - en utopi vi tagit till oss och gjort levande.

Live happily after for ever and ever and ever...The End!

Men hur realistiskt är det att nära relationer aldrig knakar i fogarna? Går man in i en parrelation med förhoppningen att man ska vara lyckliga tillsammans och förväntar sig att det bara ska ske automatiskt...? Kanske inte så konstigt att skilsmässostatistiken ser ut som den gör. 

När blev vi så hjärntvättade? Är det påverkan från alla kärleksfilmer och smöriga ballader som vi matat oss med i generationer?
Sukta efter Den Stora Kärleken som ska göra livet lättare? och göra mig lyckligare? Som kommer att rädda mig från mig själv..?

När man möter en annan människa möter man också en individ med sin egen historia. Vi kommer ju alla med ett bagage.
Som ändå kommer att packas upp efterhand. Vad hände om vi öppet visade upp våra bagage för varandra från början?
Säg på tredje dejten?
Öppna profilen till Tillit
Får många tankar när jag läser dina frågeställningar. Jag hörde en kvinna från en kultur där föräldrarna väljer partners säga: "Ni i väst gifter er med den Ni älskar och letar efter "den rätte", men vi lär oss att älska den vi gifter oss med och blir "den rätte" för varandra."

Man kan förstås ha hur många synpunkter som helst på förfarandet, men av inställningen har vi   väst nog väldigt mycket att lära.

Själv har jag trettiotvå års äktenskap bakom mig och det vore fel trots skilsmässan att inte kalla mitt ex för något annat än mitt livs kärlek. Vi gifte oss som nittonåringar efter tre års ungdomligt förhållande. Fick åtta underbara barn tillsammans och blev mormor och morfar när vi var 45. (Kan sedan fyra år tillbaka även titulera mig som farfar). 

Att kalla henne för det är förstås svårt att ta för en ny kärlek. Men hur gör man för att göra sig av med en så stor del av ens liv utan att göra mer våld på sig själv (och andra), speciellt när minnena är goda och man har barn och barnbarn ihop? Hur gör en änka/änkling när de börjar om? Finns det ens möjlighet att finna det ytterligare en gång med någon som också har ett bagage på gott och ont? Många får ju inte ens förmånen att hitta det en enda gång i livet. Eller så sker det i perioder som kommer och går med någon. Vår mänskliga svaghet ställer till det i mångt och mycket och det är ju inte bara vår egen svaghet som kan förstöra DET.

På vår bröllopsannons så citerade vi bibelordet "Järn ger skärpa åt järn. Så skärper den ena människan den andra." Det var en del som undrade hur vi kunde ha en sån text i en bröllopsannons, men det ordet är så sant. Som när en kock tar två knivar och skickligt vässar dem mot varandra. Båda eggarna skärps när det görs på rätt sätt. När eggarna däremot vänds och slås mot varandra så blir båda istället snabbt trubbiga och förstörda och kanske svåra att reparera....

Så, vad vill jag ha sagt som inlägg till svar på dina frågeställningar? Kanske att det faktiskt är möjligt att "hitta" och vara "den rätte" för någon. Att det bara skulle finnas en perfect fit tror jag däremot inte en sekund på. Vi är olika personligheter och har olika preferenser, men om vi låser oss vid dessa och inte är beredda att ge och ta så finns det ingen som passar...
Öppna profilen till Ashalei
Jodå, jag har upplevt Den Stora Kärleken. Men det var inte en kärlek som innebar en alltid harmonisk tillvaro. Den kostade mycket smärta och många tårar. Åratal och åratal av kamp, hopp som ibland blev infriat men ibland bara fortsatte att vara ett hopp. Ändå kan jag säga att jag ångrar ingenting. Han var min stora kärlek och jag var hans.
  
   Jag hoppas på att få uppleva en lika stor kärlek en gång till. Men den här gången utan drama. Och jag tror att det är möjligt... 
   Men eftersom jag har upplevt stora känslor, så nöjer jag mig inte med mindre. Dvs jag har blivit kräsen. Och det vore absolut inte rättvist mot min nya kärlek, om han skulle bli mindre älskad än min förste man. Men just därför tror jag också att han kommer att vara HELT annorlunda.

Så ja, jag TROR på Den Stora Kärleken. Jag tror Gud unnar oss det.
Öppna profilen till Gudagiven
Det var för denna tråd jag gick med


Finner den mycket givande och intressant! Jag tror inte det finns bara ett svar på om det finns "den stora kärleken" i pluralis. Jag tror att käleken förändras över år, och då också hur man förhåller sig till den. Därmed också hur man upplever och känner av den. Tror definitivt att man kan få uppleva den "fler gånger". Men jag vet att den är ändå inte densamma som gången innan.


Och visst vill man uppleva den igen, men tror inte att man skall söka samma känsla, utan vara öppen för att känslan är annorlunda. Pirret är där. Men allt beror ju på vem man möter, man speglas gentemot någon annan. Däremed blir det annorlunda.

Livet har lärt mig att vara öppen för det föränderliga. Tror vi alla tänker samma om det är kärlek vi söker, den samhöriga då. 
Anonym
Så skönt att Den Stora Kärleken lever fortfarande =)

Trevligt att du fann en tråd i din smak Gudagiven, ser fram emot mer inlägg från dig då, att hålla den levande och intressant. Och jag blir lite hoppfull ändå. Med tanke på att jag aldrig upplevt Den Stora Kärleken så kanske jag har det kvar, om Gud vill. Eller inte. Det spelar inte så stor roll längre, drömmen om Prinsen och halva kungariket har bleknat och ersatts av nya drömmar. Nya preferenser.

Men den intensiva drömmen om Den Stora Kärleken har nog bidragit till att jag utvecklat en talang att attrahera fel sorts man.
Har numera sänkt mina förväntningar till att nöja mig med Rätt Man, och det är ju inte helt fel det heller. Om det sen inte blir en himlastormande upplevelse kärleksmässigt är helt ok. Det kan vara väldigt jobbigt psykiskt att vara förälskad, man blir utmattad. Mycket drama och tårar emellanåt som sagt.

Tänker att man kanske jämför alla efter Den Stora Kärleken? Om inte annat undermedvetet? Man har lagt ribban liksom,
och söker uppleva samma himlastormande kärleksupplevelse igen? Eller så nöjer man sig med Den Lilla Kärleken om mannen/kvinnan är den rätta i övrigt?  Kanske relationen kan utvecklas till Den Stora med tiden också?
Kär-Lek borde vara lättare att få till.

Rätt Man är guld värt att vänta in, och jag är verkligen kräsen i verkligheten också numera. Magkänslan är en bra varningsmätare och den har jag ignorerat tidigare, till fördel för annat. För Drömmen om Den Stora Kärleken kanske...?

Får man inte den man älskar, får man älska den man får....
Öppna profilen till Ferguson
En del av kärleken och kanske den viktigaste är viljan! Jag älskar för att jag vill, jag har gjort ett val. Bibeln förkunnar att kärlek aldrig upphör därför kan vi inte säga att kärleken tog slut när en relation brister utan det är viljan som tar slut. Naturligtvis är relationer mer komplicerade än så men jag tror känslan, som fluktuerar över tid, styr allt för mycket av livet. Känslan är inget att hålla fast vid när det stormar men viljan är det.
Öppna profilen till Annorack
Jodå, jag har upplevt Den Stora Kärleken. Men det var inte en kärlek som innebar en alltid harmonisk tillvaro. Den kostade mycket smärta och många tårar. Åratal och åratal av kamp, hopp som ibland blev infriat men ibland bara fortsatte att vara ett hopp. Ändå kan jag säga att jag ångrar ingenting. Han var min stora kärlek och jag var hans.
  
   Jag hoppas på att få uppleva en lika stor kärlek en gång till. Men den här gången utan drama. Och jag tror att det är möjligt... 
   Men eftersom jag har upplevt stora känslor, så nöjer jag mig inte med mindre. Dvs jag har blivit kräsen. Och det vore absolut inte rättvist mot min nya kärlek, om han skulle bli mindre älskad än min förste man. Men just därför tror jag också att han kommer att vara HELT annorlunda.

Så ja, jag TROR på Den Stora Kärleken. Jag tror Gud unnar oss det.



Precis, så är det för mig också, tänker så också att vår Gud inte förminskar kärleken man en gång kände, utan bara att denna sista kärleken blir annorlunda.
PRECIS JAG TROR PRECIS SOM DU,   kärleken är ju densamma. Guds AGAPE.
1 Korintierbrevet  13
Öppna profilen till AllanE
Ja, den STORA KÄRLEKEN finns!
Jag vet. låt mig berätta början på Sagan om Ingegerd och Allan, boken som jag skriver på den 18:e i varje månad

Kap 1. När tiden höll andan
För en vecka sedan hade vi fått veta att en ny flicka skulle komma till vår ungdomsgrupp. Det kom två!

Två bästisar. Lena, blå ögon, lång och blond, och Ingegerd, kortare och med mörkt hår. Hon hade en röd klänning med vit krage. Lena var barhuvad, medan Ingegerd, liksom flera andra flickor i gruppen hade Flickläroverkets svarta mössa med en lång tofs på ena sidan och en bild av Pallas Athena mitt fram. Båda nykomlingarna var trevliga och smalt snabbt in i gruppen. Det var början av september. Terminens två första veckor var slut, och vår grupp, Hagamissionen, hade börjat för hösten.

Stadsdelen Haga var ett område med billiga lägenheter, där det mest bodde folk med mycket små inkomster, till stor del pensionärer. Många av husen saknade centralvärme. En kamin i köket kunde vara enda värmekällan och dass fanns på innergården.

Vi ungdomar samlades varje lördag i Hagakyrkan för en kort andakt. Sedan delade vi upp oss i grupper på två eller någon gång tre. Varje grupp hade som uppgift att besöka någon av de gamla och ensamma människor som bodde där. Församlingens diakonissa höll reda på vilka som kände sig ensamma och ville att någon skulle hälsa på ibland. Omkring en timma var vi där. Läste ett stycke ur Bibeln, bad och sjöng ett par psalmer. De flesta hade några favoriter som vi aldrig fick missa. Och så prata förstås. Om barn och släktingar. Om minnen från förr och om vad som hänt sedan sist.

Efter besöken samlades vi i Haga församlingshem, kokade te och medan vi fikade, löste vi alla världens problem. Men inte bara det förstås. Skvaller och små retsamheter. Om skolan. Om knäppa lärare. Vad de hade gjort och sagt. Om planer för veckan och om skrivningar. Några var förstås par. Något annat är knappt att vänta i en grupp av pojkar och flickor. Framåt tiotiden var det dags att ge sig hemåt.


Öppna profilen till AllanE
Forts.
Under den kommande veckan var jag ännu mer distraherad än vanligt. De två nya flickorna, Ingegerd och Lena verkade väldigt trevliga. Och båda såg bra ut. Lena, sådan som man föreställer sig svensk flicka. Ingegerd mera exotisk. Ett ansikte som drog blicken till sig, inramat av mörka lockar. Slank och smidig. Men vad var  det egentligen för färg på ögonen? De var nog bruna? Men så kom jag inte ihåg dem. Blå? Nej, det trodde jag inte. Kanske gröna, som min förra flickvän Ullas? Hon som var som en katt. Vi hade hållit ihop några månader, men det gick inte i längden. Vi var väldigt olika på många sätt, men vi  hade en likhet: Båda var lika envetna. Olikheterna ledde till konflikter, och envisheten gjorde dem svåra att lösa. Så vi hade gjort slut några månader tidigare, men var fortfarande vänner.

Men inte hade Ingegerd gröna ögon! Vad var det då för färg? Grå? Nej! Det här var konstigt. Någon färg måste de ju ha! Men vilke....? Där väcktes jag ur mina funderingar. Läraren hade ställt en fråga, och nu sade han mitt namn. Vad frågan gällde hade jag ingen aning om. Jag fick låtsas dum, och frågan gick vidare till någon annan.

Jag måste kolla nästa lördag. Den gången hade hon en blå klänning med sjömanskrage. En sådan skönhet! Det vackra ansiktet med leendet på läpparna. Hennes graciösa sätt att röra sig. Brösten som som fulländade hennes kroppsform.

Inom vår grupp hade vi kommit på att som ett skämt hälsa högtidligt genom att skaka hand. Vad har Ingegerds ögon för färg? Så när jag tog hennes framsträckta hand, tittade jag in i ögonen.

Där hade jag nått point of no return! Flickan med opalögonen. Hon har inte en ögonfärg. Ögonen skimrar i olika färger beroende på belysningen och varifrån man ser på dem. De kan vara bruna eller blågrå eller grönaktiga eller guld - eller allt på en gång. Många år senare besökte jag en opalgrossist i Australien, och en av stenarna han visade lyste i olika skimrande färger på samma sätt som Ingegerds ögon. Priset var långt över min budget, men jag kunde bara inte låta bli att köpa den.

Inte kände jag till opaler när jag såg in i Ingegerds ögon den dagen i Haga, men vad spelade det för roll? Nu kände jag till hur det såg ut, bilden av henne följde mig genom hela veckan. Inte bara ögonen. Utan hela det ljuvliga underverk som Gud hade skapat. Jag var förälskad, men inte alls så tankspridd som veckan innan. Jag måste göra allt för att vinna hennes hjärta, och därför fick jag inte misslyckas med skolan. Men varje lördag blev en glädje och en smärta.


Öppna profilen till AllanE
Forts.
Ingegerd och Lena bodde nära varandra och själv bodde jag åt ungefär samma håll. Så jag började göra dem sällskap när de gick hem på lördagskvällarna. Vi kom först till Ingegerds port, sade god natt, och fortsatte sedan hem till Lena, där även vi skildes. Det kändes så tomt, och nu skulle det dröja en vecka innan jag fick se Ingegerd igen.

En kväll i oktober var Lena upptagen med något annat, så Ingegerd och jag var ensamma på hemvägen. Som vanligt var det väldigt lätt att prata om allt möjligt, men jag såg att nu hade jag iallafall chansen att tala om för henne hur jag kände. Men tänk om hon skulle säga nej? Så jag väntade tills vi var framme vid hennes port. Där stod hon, så vacker som en ängel, och jag sa' att hon nog hade märkt att jag var kär i henne. Hon var tyst i en evighet, och sedan sa' hon: "Allan,  jag tycker om dig, men inte på det sättet. Vi kan väl fortsätta att bara vara vänner?" Med en kraftansträngning fick jag till slut fram ett "Javisst". Vi sade godnatt och skiljdes. Kvällen  kändes ovanligt mörk och dyster när jag satte mig på cykeln och trampade hemåt.

Under den kommande veckan försökte jag släcka min kärlek, men det gick inte. Ett tomrum hade öppnats i mitt inre, och därifrån kom dystra tankar upp som mörka moln över min inre himmel, som normalt är fylld av solsken och glädje. När lördagen kom såg jag henne igen. Strålande vacker som en solnedgång. Det var då jag förstod. Trots att jag nog aldrig skulle vinna hennes hjärta, så kunde jag glädja mig över vad jag kunde få: Se hennes gestalt, höra hennes röst, vara i närheten. Det blev min största glädjekälla under de närmaste månaderna. Ibland råkade vi sitta intill varandra i kyrkbänken, och det kunde hända att hennes arm snuddade vid min. Det gick en våg av värme genom hela min kropp, och jag fylldes av en glädje som varade i flera dagar. Jag fortsatte att följa med Ingegerd och Lena på hemvägen.

Genom sin skönhet och utstrålning, skulle Ingegerd ha kunnat bli en berömd filmstjärna eller fotomodell. Flera år senare hade vi besök av släktingar från USA. När Ingegerd var ute en stund sade en av damerna: "How pretty she is. She looks a bit like Audrey Hepburn, but she is even more beautiful. I can see why you love her."


Visar sida 1 av 3 sidor, 10 kommentarer per sida
Första |   << Föregående  Nästa >>  |  Sista