Forum > Kärlek och relationer > Diskussion

Får många tankar när jag läser dina frågeställningar. Jag hörde en kvinna från en kultur där föräldrarna väljer partners säga: "Ni i väst gifter er med den Ni älskar och letar efter "den rätte", men vi lär oss att älska den vi gifter oss med och blir "den rätte" för varandra."

Man kan förstås ha hur många synpunkter som helst på förfarandet, men av inställningen har vi väst nog väldigt mycket att lära.

Själv har jag trettiotvå års äktenskap bakom mig och det vore fel trots skilsmässan att inte kalla mitt ex för något annat än mitt livs kärlek. Vi gifte oss som nittonåringar efter tre års ungdomligt förhållande. Fick åtta underbara barn tillsammans och blev mormor och morfar när vi var 45. (Kan sedan fyra år tillbaka även titulera mig som farfar).

Att kalla henne för det är förstås svårt att ta för en ny kärlek. Men hur gör man för att göra sig av med en så stor del av ens liv utan att göra mer våld på sig själv (och andra), speciellt när minnena är goda och man har barn och barnbarn ihop? Hur gör en änka/änkling när de börjar om? Finns det ens möjlighet att finna det ytterligare en gång med någon som också har ett bagage på gott och ont? Många får ju inte ens förmånen att hitta det en enda gång i livet. Eller så sker det i perioder som kommer och går med någon. Vår mänskliga svaghet ställer till det i mångt och mycket och det är ju inte bara vår egen svaghet som kan förstöra DET.

På vår bröllopsannons så citerade vi bibelordet "Järn ger skärpa åt järn. Så skärper den ena människan den andra." Det var en del som undrade hur vi kunde ha en sån text i en bröllopsannons, men det ordet är så sant. Som när en kock tar två knivar och skickligt vässar dem mot varandra. Båda eggarna skärps när det görs på rätt sätt. När eggarna däremot vänds och slås mot varandra så blir båda istället snabbt trubbiga och förstörda och kanske svåra att reparera....

Så, vad vill jag ha sagt som inlägg till svar på dina frågeställningar? Kanske att det faktiskt är möjligt att "hitta" och vara "den rätte" för någon. Att det bara skulle finnas en perfect fit tror jag däremot inte en sekund på. Vi är olika personligheter och har olika preferenser, men om vi låser oss vid dessa och inte är beredda att ge och ta så finns det ingen som passar...

Precis, så är det för mig också, tänker så också att vår Gud inte förminskar kärleken man en gång kände, utan bara att denna sista kärleken blir annorlunda.
PRECIS JAG TROR PRECIS SOM DU, kärleken är ju densamma. Guds AGAPE.
1 Korintierbrevet 13

Ja, den STORA KÄRLEKEN finns!

Jag vet. låt mig berätta början på Sagan om Ingegerd och Allan, boken som jag skriver på den 18:e i varje månad

Kap 1. När tiden höll andan
För en vecka sedan hade vi fått veta att en ny flicka skulle komma till vår ungdomsgrupp. Det kom två!

Två bästisar. Lena, blå ögon, lång och blond, och Ingegerd, kortare och med mörkt hår. Hon hade en röd klänning med vit krage. Lena var barhuvad, medan Ingegerd, liksom flera andra flickor i gruppen hade Flickläroverkets svarta mössa med en lång tofs på ena sidan och en bild av Pallas Athena mitt fram. Båda nykomlingarna var trevliga och smalt snabbt in i gruppen. Det var början av september. Terminens två första veckor var slut, och vår grupp, Hagamissionen, hade börjat för hösten.

Stadsdelen Haga var ett område med billiga lägenheter, där det mest bodde folk med mycket små inkomster, till stor del pensionärer. Många av husen saknade centralvärme. En kamin i köket kunde vara enda värmekällan och dass fanns på innergården.

Vi ungdomar samlades varje lördag i Hagakyrkan för en kort andakt. Sedan delade vi upp oss i grupper på två eller någon gång tre. Varje grupp hade som uppgift att besöka någon av de gamla och ensamma människor som bodde där. Församlingens diakonissa höll reda på vilka som kände sig ensamma och ville att någon skulle hälsa på ibland. Omkring en timma var vi där. Läste ett stycke ur Bibeln, bad och sjöng ett par psalmer. De flesta hade några favoriter som vi aldrig fick missa. Och så prata förstås. Om barn och släktingar. Om minnen från förr och om vad som hänt sedan sist.

Efter besöken samlades vi i Haga församlingshem, kokade te och medan vi fikade, löste vi alla världens problem. Men inte bara det förstås. Skvaller och små retsamheter. Om skolan. Om knäppa lärare. Vad de hade gjort och sagt. Om planer för veckan och om skrivningar. Några var förstås par. Något annat är knappt att vänta i en grupp av pojkar och flickor. Framåt tiotiden var det dags att ge sig hemåt.

Forts.

Under den kommande veckan var jag ännu mer distraherad än vanligt. De två nya flickorna, Ingegerd och Lena verkade väldigt trevliga. Och båda såg bra ut. Lena, sådan som man föreställer sig svensk flicka. Ingegerd mera exotisk. Ett ansikte som drog blicken till sig, inramat av mörka lockar. Slank och smidig. Men vad var det egentligen för färg på ögonen? De var nog bruna? Men så kom jag inte ihåg dem. Blå? Nej, det trodde jag inte. Kanske gröna, som min förra flickvän Ullas? Hon som var som en katt. Vi hade hållit ihop några månader, men det gick inte i längden. Vi var väldigt olika på många sätt, men vi hade en likhet: Båda var lika envetna. Olikheterna ledde till konflikter, och envisheten gjorde dem svåra att lösa. Så vi hade gjort slut några månader tidigare, men var fortfarande vänner.

Men inte hade Ingegerd gröna ögon! Vad var det då för färg? Grå? Nej! Det här var konstigt. Någon färg måste de ju ha! Men vilke....? Där väcktes jag ur mina funderingar. Läraren hade ställt en fråga, och nu sade han mitt namn. Vad frågan gällde hade jag ingen aning om. Jag fick låtsas dum, och frågan gick vidare till någon annan.

Jag måste kolla nästa lördag. Den gången hade hon en blå klänning med sjömanskrage. En sådan skönhet! Det vackra ansiktet med leendet på läpparna. Hennes graciösa sätt att röra sig. Brösten som som fulländade hennes kroppsform.

Inom vår grupp hade vi kommit på att som ett skämt hälsa högtidligt genom att skaka hand. Vad har Ingegerds ögon för färg? Så när jag tog hennes framsträckta hand, tittade jag in i ögonen.

Där hade jag nått point of no return! Flickan med opalögonen. Hon har inte en ögonfärg. Ögonen skimrar i olika färger beroende på belysningen och varifrån man ser på dem. De kan vara bruna eller blågrå eller grönaktiga eller guld - eller allt på en gång. Många år senare besökte jag en opalgrossist i Australien, och en av stenarna han visade lyste i olika skimrande färger på samma sätt som Ingegerds ögon. Priset var långt över min budget, men jag kunde bara inte låta bli att köpa den.

Inte kände jag till opaler när jag såg in i Ingegerds ögon den dagen i Haga, men vad spelade det för roll? Nu kände jag till hur det såg ut, bilden av henne följde mig genom hela veckan. Inte bara ögonen. Utan hela det ljuvliga underverk som Gud hade skapat. Jag var förälskad, men inte alls så tankspridd som veckan innan. Jag måste göra allt för att vinna hennes hjärta, och därför fick jag inte misslyckas med skolan. Men varje lördag blev en glädje och en smärta.