Bibeln talar på flera ställen om välsignelse i samband med Abraham och hans efterkommande. Dessvärre missförstås texterna, särskilt i frågor om staten Israel. Troende bör inse både den historiska och den nytestamentliga kontexten. Annars riskeras Guds ord att förvrängas, och troende åläggs onödiga krav.
Gamla testamentet presenterar flera texter om välsignelse i relation till Abraham. I 1 Mos. 12:3 säger Gud till Abraham: “Jag ska välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig ska jag förbanna. Och i dig ska alla släkter på jorden bli välsignade.” I hans samtid syftar detta på Abraham själv. De som behandlade honom väl blev välsignade, de som gjorde honom illa drabbades av dom. Liknande teman återfinns i 4 Mos. 24:9, där Bileam uttalar: “Välsignad vare den som välsignar dig, och förbannad vare den som förbannar dig,” och i Ps 122:6 uppmanas: “Be för Jerusalems fred! Må det gå dem väl som älskar dig.” Texterna visar att välsignelsen historiskt hade en konkret, personlig och jordisk dimension.
Melkisedek, kungen i Salem, välsignar Abraham efter striden mot kungarna och blir själv välsignad. Abimelek, kung i Gerar, försöker först ta Saras hand, men när han rättar till sina misstag och sluter förbund med Abraham blir hans land välsignat. Lot lever nära Abraham och får del av välsignelsen så länge de är tillsammans, men när han skiljs från Abraham minskar välsignelsen. Farao i Egypten drabbas av plågor tills han släpper Sara. Här framträder ett tydligt mönster: den som handlar väl mot Abraham välsignas, den som gör honom illa drabbas.