Forum > Religion och tro > Diskussion

Bibeln talar på flera ställen om välsignelse i samband med Abraham och hans efterkommande. Dessvärre missförstås texterna, särskilt i frågor om staten Israel. Troende bör inse både den historiska och den nytestamentliga kontexten. Annars riskeras Guds ord att förvrängas, och troende åläggs onödiga krav.

Gamla testamentet presenterar flera texter om välsignelse i relation till Abraham. I 1 Mos. 12:3 säger Gud till Abraham: “Jag ska välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig ska jag förbanna. Och i dig ska alla släkter på jorden bli välsignade.” I hans samtid syftar detta på Abraham själv. De som behandlade honom väl blev välsignade, de som gjorde honom illa drabbades av dom. Liknande teman återfinns i 4 Mos. 24:9, där Bileam uttalar: “Välsignad vare den som välsignar dig, och förbannad vare den som förbannar dig,” och i Ps 122:6 uppmanas: “Be för Jerusalems fred! Må det gå dem väl som älskar dig.” Texterna visar att välsignelsen historiskt hade en konkret, personlig och jordisk dimension.

Melkisedek, kungen i Salem, välsignar Abraham efter striden mot kungarna och blir själv välsignad. Abimelek, kung i Gerar, försöker först ta Saras hand, men när han rättar till sina misstag och sluter förbund med Abraham blir hans land välsignat. Lot lever nära Abraham och får del av välsignelsen så länge de är tillsammans, men när han skiljs från Abraham minskar välsignelsen. Farao i Egypten drabbas av plågor tills han släpper Sara. Här framträder ett tydligt mönster: den som handlar väl mot Abraham välsignas, den som gör honom illa drabbas.

I 1 Mos. 22:18 utvidgas löftet: “I din avkomma ska alla folk på jorden bli välsignade.” Paulus förklarar i Gal. 3:16 att det syftar på Kristus: “Det står inte: ‘och åt dina avkomlingar’, som om det gällde många, utan som det gäller en enda: ‘och åt din avkomling’, som är Kristus.” Han visar vidare att löftet uppfylls i Kristus och i dem som tror på honom: “Skriften förutsåg att Gud skulle rättfärdiga hedningarna genom tron och förkunnade i förväg evangeliet för Abraham: I dig ska alla folk bli välsignade” (Gal. 3:8–9) och “Det hände för att Abrahams välsignelse skulle nå hedningarna i Kristus Jesus, så att vi genom tron skulle få den utlovade Anden” (Gal. 3:14). Den som tror på Kristus är Abrahams sanna efterkommande: “Om ni tillhör Kristus är ni Abrahams avkomma, arvingar enligt löftet” (Gal. 3:29).

Paulus påpekar tydligt att alla som härstammar från det etniska Israel inte är Guds Israel (Rom. 9:6–8). Kyrkan, Kristi folk, är det sanna Israel. Vi är inympade i Abrahams träd och delar löftet (Rom. 11:17–18).

Välsignelsen riktas därmed mot de på Kristus troende. Jesus säger: “Den som tar emot er tar emot mig… Och den som ger en av de små en bägare friskt vatten därför att han är lärjunge, han ska sannerligen inte gå miste om sin lön” (Matt. 10:40–42). Lukas berättar om den romerske officeren som visar välvilja mot det judiska folket och deras tro: hans tjänare blir botad (Luk. 7:1–10). Paulus visar i Apostlagärningarna flera exempel, till exempel Lydia i Filippi, som tog emot Paulus och de troende i sitt hem och därigenom blev välsignad (Apg. 16:14–15). Hebreerbrevet påminner om Guds löfte: “Jag ska rikligen välsigna dig och göra dig mycket talrik” (Heb. 6:13–14), och det knyts till trons folk.

Det är viktigt att vi inte missuppfattar texterna. Faran med att tro att vi som troende är skyldiga att välsigna den moderna staten Israel är verklig. Den politiska och geografiska entiteten är inte Bibelns fokus. Om vi inte förstår den nytestamentliga kontexten, förvränger vi Guds ord och ålägger troende onödiga krav. Vårt eget önsketänkande eller Kristna förkunnares påståenden spelar ingen roll. Vi har ett ansvar inför Gud att endast förkunna sanningen. Den rätta förståelsen är att Guds löfte om välsignelse uppfylls genom Kristus och hans folk, och vårt ansvar är att välsigna Kyrkan: stödja, be för, tjäna och uppmuntra Kristi kropp.