Det latinska ordet lucifer (en sammansättning av orden lux och ferre, som ordagrant översatt blir "ljusbringaren") användes ursprungligen som beteckning på "morgonstjärnan", dvs Venus, som ju lyser väldigt starkt på himlen och förebådar gryningen, dvs "bringar ljus". Den hebreiska motsvarigheten är ordet heylel.
I bibeln kallas ofta änglarna för "stjärnor" (Job 38:7 och Luk 2:13), och även Kristus benämns på flera ställen "morgonstjärnan" (2 Pet 1:19 och Upp 2:28 och 22:16).
Jesaja 14:12 berättar i liknelseform om hur en av av de mest strålande ärkeänglarna satte sig upp mot Gud. På hebreiska beskrevs alltså denna ängel som en heylel, en "ljusbringare" eller "strålande morgonstjärna", och när den illyriske kyrkofadern Hieronymus (347-420) översatte Gamla testamentet till latin använde han naturligtvis det latinska ordet lucifer som översättning av heylel.
När andra översättningar tillkom användes ofta Hieronymus översättning som utgångspunkt, och medan man i vissa översättningar översatte ordet lucifer till det egna språket, behöll andra det latinska ordet som då kom att uppfattas som ett egennamn: Lucifer.
inom den kristna traditionen har det här ordet levt kvar som ett egennamn fastän det snarare är en beskrivning av vad djävulen var innan han satte sig upp mot Gud. Det gäller även benämningen "satan", som är ett hebreiskt ord som betyder "motståndare" eller "åklagare" och beskriver vad djävulen blev.
När man säger att Lucifer blev satan handlar det alltså inte om någon sorts byte av egennamn, utan om en förändring av karaktär, personlighet och beskrivning. Det handlar om att en av ärkeänglarna blev Guds motståndare, dvs han förvandlades från härligt strålande "morgonstjärna" (lucifer) till "motståndare" (satan).
Thor-Leif Strindberg