Forum > Kärlek och relationer > Diskussion

Sommarsol, du är någonting mycket viktigt på spåren, därför att olikheter i kärleksspråket inte är någonting att ta lätt på.

Jag har inte läst någon bok i ämnet Därför är mina inlägg i tråden endast personliga reflektioner

Upphovspersonen till begreppet "kärleksspråket" har uppenbarligen tänkt till ordentligt, analyserat, satt ord på och kommit fram till att det behövs en fungerande symbios mellan parterna baserat på respektives behov av utgivande och motagande.

Att få ta emot utgivande kärlek, men också att den utgivande kärleken blir emottagen.

Det sistnämnda kanske vi vanligtvis inte tror är lika viktigt.

Men om inte det fungerar så finns det ingen mening med att älska och den utgivande parten blir snart dränerad.

Kärleken behöver en mottagare.

Annars ingen kärleksrelation.

Om jag vill nå min partner på djupet behöver jag lära känna hennes längtan (som förhoppningsvis är densamma som min).

Inte med motivet att jag i förlängningen ska få ut något av det i form av att få något tillbaka, utan för att jag innerligt önskar att mina kärlekshandlingar ska förmå att fylla henne med utgivande kärlek och att hon så ska förstå och uppleva att jag älskar henne.

(fortsättning följer)

(fortsättning)

I en fungerande kärlekssymbios kommer detta att bära frukt som innebär att hon av samma anledning önskar ge mig av sin kärlek. Och så vidare.

Men det här är känsligt och bygger alltså på ömsesidighet.

Blir det inga gensvar, om kärleken inte tas emot, om man inte förstår varandras kärleksspråk eller helt enkelt struntar i det, så orkar dom flesta människor inte bara ge och ge.

Till slut blir relationen som ett vaccum som så småningom imploderar och krisen är ett faktum.

Jag sticker ut hakan och påstår att även Gud önskar gensvar från oss människor.

Han skapade oss till kärleksfull gemenskap med sig.

Det är själva meningen med livet.

(fortsättning följer)

(fortsättning)

I ljuset av detta är det inte så konstigt att även den mänskliga symbiosen i en kärleksrelation mellan kvinna och man behöver fungera.

Vi människor är skapade unika och har dessutom formats på olika sätt under våra livsdagar. Alla är vi olika.

Som pusselbitar, som kan vara omöjliga att passa ihop.

Men när rätt bitar sammanförs blir resultatet att dom kompletterar, passar varann galant och hänger mycket stadigt ihop.

Bilden på bitarnas yta blir dessutom hel.

På grund av människors olikheter eller av andra orsaker, så varierar också kärleksspråken, man har inte samma behov, förmår inte möta upp varandra och symbiosen/relationen fungerar inte.

Inget konstigt med det, men något att ta hänsyn till när vi söker partner.

(fortsättning följer)

(fortsättning)

Inget man kanske tänker på i ivern över att kanske hittat rätt, men heller inget man vill bli varse efter ett halvår eller i värsta fall under äktenskapet.

Olikheterna maskeras lätt under den tidiga förälskefasen.

I egenskap av den för tillfället självpåtagna titeln ”relationsrådgivare” bör jag väl tillägga att ett till stora delar gemensamt kärleksspråk möjligen är en förutsättning för en lyckad relation men inte på något sätt en garanti!

/Mondeo

Här kommer så ett litet appendix.

Om jag hårddrar det så tror jag att symbiosen kommer att sakna spontanitet och det kan bli jobbigt och kännas konstlat om man inte har något gemensamt gällande kärleksspråket.

Men ju mera gemensamma uttryck, gemensam längtan och behov…. ja visst blir det väl lättare och spontanare.

För mig är det viktigt att det man gör för varandra är äkta och inte av plikt.

Risken finns annars att tilliten undermineras och det blir nån sorts inflation i kärleksspråket. Det tappar sitt värde och funktion.