Forum > Politik och samfund > Diskussion

Begreppet ’antigenens arvssynd’

Med antigen förstås ett för kroppen främmande protein, som vid inträde till kroppen ger upphov till en immunologisk reaktion. I den klassiska immunologin beskrivs hur det vid varje infektion bildas specifika antikroppar mot varje speciell antigen, först kort-verkande IgM och sedan lång-verkande IgG. Denna senare process tar c:a 2 veckor. På grund av att det också bildas speciella ”minnesceller” för framtida produktion av antikroppar, så bildas dessa antikroppar mycket snabbare vid nästa smittotillfälle för samma patogen, vilken då endast ger milda symptom. Redan på 1940-talet var man på det klara med att detta scenario inte riktigt stämde.
Man fann t.ex. att upprepade vaccinationer mot influensa tenderade att bli mindre effektiva och t.o.m. leda till att nästkommande influensaepisod kunde få ett mera svårartat förlopp. På 1960-talet fann man också att thailändska barn som haft Denguefeber kunde utveckla en svårartad och ofta dödlig hemorrhagisk form av Dengue-feber om de råkade smittas av en annan variant av detta virus (det finns fyra varianter). Samma fenomen har beskrivits för en mängd olika virussjukdomar, Zika- virus, HIV, svininfluensa, RS-virus etc.
Därför utvecklades teorin med den målande benämningen ”antigenens arvssynd” av prästsonen dr. Thomas Francis: När en person exponeras för ett virus, svarar immunsystemets B-celler med att producera och frisätta en mycket specifik IgG-antikropp bildad mot detta FÖRSTA specifika virus. När denna person senare exponeras för ett annat snarlikt virus bildas det inte en ny specifik IgG-antikropp mot detta nya virus. Istället kommer hans B-celler ihåg” den första exponeringen för viruset, även om detta var för många år sedan, och tror att det är samma virus. B-cellerna producerar nu ”antikroppar ur sitt minne”, men inte antikroppar mot det specifika nya viruset utan antikroppar mot det första. Dessa antikroppar är inte helt adekvata för att bekämpa den nya infektionen och kallas därför ’icke-neutraliserande’, ’icke-bindande’ antikroppar.

Men de inadekvata antikropparna misslyckas inte bara med att skydda mot den nya ”inkräktaren” utan de underlättar tvärtom för infektionen att sprida sig. Antikropparnas förmåga att binda virus är tillräcklig för att via Fc?RII-receptorer dra in detta virus i försvarssystemets makrofager och dendritiska celler med målsättningen att förstöra detta i cellens sopstation, lysosomen. Väl där tappar de emellertid greppet om viruset och släpper det helt fritt att föröka sig. Detta kallas antikropps-beroende förstärkning (ADE, antibody dependent enhancement). Fenomenet framkallar ofta ett intensifierat immunsvar förbundet med en cytokinstorm (som vid COVID-19) och en långvarig inflammation med lymfopeni. Allt detta kan resultera i svår sjukdom och död.

Det häpnadsväckande med SARS-CoV-2 har varit olika patienters skiftande sjukdomsförlopp. Barn drabbas praktiskt taget inte alls medan äldre drabbas olika svårt. I flera studier kunde man visa c:a 30-40% av de COVID-19-sjuka äldre mycket tidigt hade höga titrar av IgG och att dessa höga titrar var associerade med speciellt svåra sjukdomstillstånd. De höga IgG-titrarna så tidigt i sjukdomsförloppet hos patienter med svår SARS-CoV-2 talar starkt för att det här rör sig om ett ”minne” från en tidigare koronavirusinfektion och att det svåra sjukdomsförloppet varit ett resultat av en antikroppsberoende mekanism. Detta förklarar också varför barn och unga inte drabbas. Med detta som bakgrund kan det faktiskt vara skadligt och mycket farligt att vaccinera mot SARS-CoV-2 om det redan existerar eller i framtiden kan utvecklas varianter av detta virus med nära besläktade men inte helt identiska antigener. Sådana varianter finns redan och det utvecklas ständigt nya på grund av att virus muterar snabbt. Vi kan därför förvänta oss att några av de som kommer att drabbas hårdast i framtiden, kanske redan i höst, kommer att vara de som blivit vaccinerade mot SARS-CoV-2.

REF: Firez, Walter Fierz and Walz, Brigitte Walz. “Antibody Dependent Enhancement Due to Original Antigenic Sin and the Development of SARS” Front. Immunol., 05 June 2020. https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fimmu.2020.01120/full
REF: Monto, Arnold S et al. “The Doctrine of Original Antigenic Sin: Separating Good from Evil.” The Journal of Infectious Diseases. Vol. 215,12 (2017): 1782-1788. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5853211/#CIT0002

Lite mera om tänkbara skademekanismer. Det är egentligen detta som oroar mig mera än något annat. Försök därför ta till er detaljerna, så att ni kan argumentera. Sprid detta gärna bland vänner och bekanta och på Facebook/Linkedin.

Spikproteinet kan binda sig till ACE2-receptorerna på spermier och äggstockar. Vi går in på detaljer.

SARS-CoV-2 använder sitt spikprotein för att binda sig till ”angioten-sin converting enzyme 2” (ACE2) för att komma in i humana värdceller. ACE2-receptorer uttrycks i lung-, tarm- och njurvävnader och även rikligt på testiklar, spermier, äggstockar, livmoder och vagina. SARS-CoV-2 binder sig 10-20 gånger starkare till ACE2-receptorn än SARS-CoV och MERS-CoV och är det enda coronavirus som använder ACE2-receptorn som ingångsport till cellernas cytoplasma. Man har påvisat inflammation av testiklar i samband med SARS-CoV och det är därför rimligt att anta att detta också kan uppstå i samband med en SARS-CoV-2 infektion. Men spikproteinets konsekvenser för reproduktionen såsom infertilitet och risken för sexuell överföring – antingen om det kommer från viruset eller som en följd av att det injicerats med en COVID-spruta – är för närvarande okända. Risken för infertilitet är möjlig men ännu inte bevisad. Vi bör dock vara uppmärksamma på möjligheten att en COVID-19-infektion kan få konsekvenser för den manliga och kvinnliga reproduktionsförmågan.

REF: Sheikh Zadeh Hesari F, et al. “Review of COVID-19 and male genital tract.” Andrologia. 2021 Feb;53(1):e13914. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/33236375

REF: Morelli, Fabrício et al. “COVID-19 Infection in the Human Reproductive Tract of Men and Nonpregnant Women.” The American journal of tropical medicine and hygiene, vol. 104,3 814– 825. 18 Jan. 2021. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC7941816/

Michael Yeadon, Pfizers f.d. vice president, som avgick 2011, och ledande forskare på Pfizers allergidivision, uttalade sig med andra argument – som rörde antikropparna – om riskerna för kvinnlig infertilitet i samband med mRNA-vaccinationerna. Han menade att en aminosyrasekvens i spikprote-inet var homolog med (=identisk med) en aminosyrasekvens i det protein, syncytin-1, som är nödvändigt för bildning av en livmoderkaka. Det fanns därför risk, menade han, att de antikroppar som bildats mot spikproteinet också skulle kunna korsreagera med syncytin-1 och orsaka infertilitet hos vaccinerade kvinnor.

Pfizers talesperson, Dervila Keane, tillbakavisade genast denna kritik. Hon erkände visserligen att det existerade en ”homologi” mellan liv-moderkaksproteinet synsytin-1 och spikproteinet på 4 aminosyror men eftersom syncytin-1 består av 538 aminosyror menade hon att denna homologa aminosyresekvens är ”för kort” för att kunna ge upphov till korsreaktioner mellan syncytin-1 och antikropparna. Till detta kan man anföra att det inte behövs långa aminosyresekvenser för att orsaka bindningar. Kroppens 2.000 olika enzymer består av flera hundra aminosyror långa proteiner, där ”active sites” endast utgörs av sekvenser på 16 aminosyror. Vid läsning av litteraturen verkar det vara en vanlig uppfattning att en korsreaktion sannolikt bara kräver en identisk sekvens på 5-6 aminosyror i rad (=pentapeptider). Så även om bevisläget även här är oklart, skulle jag inte vilja utesluta att en homologi på fyra aminosyror skulle kunna orsaka infertilitet. Om det nu bara rör sig om en homologi på 4 aminosyror och inte 5-6. Svårt att veta med detta besked.