När börjar livet - olika filosofiska förklaringsmodeller

När har man rätt till liv och vem bestämmer det? När får man mänskliga rättigheter och när är livet värt att räddas? I fem seminariepass diskuteras dessa frågor från olika perspektiv och utgångspunkter.

https://www.himlentv7.se/play/nar-borjar-livet/nar-borjar-livet-olika-filosofiska-forklaringsmodeller_p73739/

Abortfrågan är en av de mest infekterade, så utmaningen är att prata om den hyfsat sakligt.

Personligen vill jag inte någonsin behöva ta beslutet att släcka ett liv. 
Av den anledningen gjorde jag inte abort när jag på min 20-årsdag blev gravid med mitt första barn, trots att jag och min dåvarande pojkvän bara varit ihop några veckor, och av den anledningen valde jag att tacka nej till KUB-testet jag erbjöds när jag som 40-åring väntade mitt fjärde barn- oavsett vad testet visat hade jag inte velat ha rätten till beslutet.

Med det sagt, jag tror inte på att förbjuda abort. Konsekvenserna i de samhällen som har abortförbud brukar vara horribla, och många kvinnor har dött på kuppen, inte sällan kvinnor som redan har barn som då blir moderlösa.

I samhällen där abort är förbjudet brukar även mycket skam och skuld läggas på kvinnor som blir "olämpligt" gravida (men inte på mannen). Jag vill nog inte ha den typen av samhälle.
Jag känner precis som Tillit flera fina kvinnor som gjort abort.
Men däremot fegar vi i samhället väldigt mycket ur när det gäller samtalen om hur länge det kan anses vara utanför ramen av mord och tortyr.
I teorin behöver man söka tillstånd efter 18e veckan, men man brukar inte få avslag ändå. Fullt friska foster föds ut och lämnas att dö i samma veckor som man faktiskt kan rädda ett för tidigt fött barn. Detta borde endast tillåtas i de fall där det upptäcks en missbildning där barnet ändå skulle dött efter förlossning.

Vi pratar inte heller om det faktum att foster känner smärta runt vecka 10, den norska gränsen är således rimligare än den svenska.
Mammans liv ska dock gå först anser jag, i alla de fall där man väger den enas liv mot den andras.

I flera samhällen tvingas dessutom barn som utsatts för övergrepp fullfölja en graviditet, absolut inte okej.

Jag tycker det är viktigt att inte tänka svartvitt i denna fråga, och även om jag förstår männens känsla av maktlöshet i abortfrågan så tycker jag att fokusen måste ligga på kvinnan (och fostret/barnet), då det visat sig att många makthavande män hanterat frågan väldigt okänsligt utan att ta hänsyn till kvinnans livssituation, och även så har många män gått till den andra extremen och pressat/tvingat sin partner till abort.

Jag håller med! Det är alltså en fråga som är teologisk, etisk, vetenskaplig och politisk, och denna komplexitet bör man alltid ha i bakhuvudet när den kommer upp

Det finns i princip fyra olika synsätt på det här.
Det ena kommer från abortförespråkarna.
"Kvinnan har rätt till sin egen kropp."
Enligt det synsättet borde abort vara tilåtet fram till födelseögonblicket.
Man varför skall det egentligen sluta där.
Även efter födseln inskränker barnet kvinnans möjligheter att själv bestämma.
Så varför skulle det inte vara lagligt att avliva födda barn?

Synsätt nummer två är det som går ut på att barnet är en självständig inivid ända från konceptionen.
Enligt det synsättet att all abort samma sak som mord.

Ett tredje synsätt är den som vi har lagligt i Sverige.
Den går ut på att abort är tillåten så länge barnet inte kan leva självständigt utanför kroppen.

Det fjärde, och det som glöms bort, och som enligt min mening borde vara det avgörande är:
När får barnet ett medvetande?
När kan det uppleva rädsla och smärta?
Alltså att se det ur barnets perspektiv.
Senast då bör bör abort bli illegal.
Helst vill man inte veta när det inträffar.
Ändå är det sådant som går att ta reda på.
Senast när hjärnan har ett smärtcentrum kan barnet uppleva smärta.
Och alltså plågas till döds vid aborten.
Vi vet inte säkert när detta inträffar, men det tycks vara någon gång mellan vecka 12 och 16.
Så enligt min mening borde abort för säkerhets skull inte vara tillåten efter vecka 12 annat än i undantagsfall, t.ex. då moderns liv eller hälsa är i fara.
Och i sådana fall skall barnet sövas, så att det inte behöver uppleva smärta eller skräck.

Det borde, tycker jag, vara med stor bävan som en bibeltroende kristen ens börjar fundera över att argumentera för abort öht. Realpolitik är en sak för sig - vi lever ju i ett sekulärt samhälle och kan inte tvinga vår tro på de medborgare som inte delar den - men med den personliga tron i botten borde det inte vara möjligt att så mycket som glänta på dörren till att det skulle vara ok att avsluta en graviditet. Inte med ovanstående psalm i minnet.

Jag håller inte med Allan om idén att det är när medvetande och upplevelse av smärta finns på plats i fostret som "cellklumpen" blivit människa. Visst, det var bara ett förslag, och som sådant var det säkert rimligt. Men hur skulle vi kunna veta att det är så?

Jag tänker på min vän som blev gravid för andra gången (första gången hade hon gjort abort) och hade en mycket tydlig vision av hur barnets ande kom till henne från Gud, bara en liten stund efter att hon hade legat med sin man. Det hon såg var som en kulblixt som kom in genom dörren och svävade fram till henne - och in i hennes liv. I det ögonblicket visste hon att hon blivit gravid. Någon mer abort var inte aktuell för henne efter det...

Jag kan dock förstå de kristna som ändå argumenterar för rätten till abort. De ser mer till hur kvinnor far illa när de inte har den rätten och agerar utifrån det. Det är som sagt inte lätt med realpolitik!