Jag välkomnar alla typer av vittnesbörd, för vi har alla vår vandring och den ser inte exakt likadan ut. Ingen kan dock ta ifrån oss vårt eget vittnesbörd, och ifrågasätta det som sant. Det är vår upplevelse, själva och tillsammans med Gud.
Mina två sista meningar betyder att vissa saker förstås gällde mottagarna av t.ex. breven eller lagarna eller orden. Men betydelsen, meningen, budskapets kärma är inte enbart dåtidens. Guds Ord står alltid kvar, och Gud är inte en föränderlig Gud. Han är den som Är, den som var, och den som ska komma.
Han bara hanterar och bemöter de föränderliga nyckfulla människorna på olika sätt i olika tider.
Det som går ihop är helheten, som en fantastisk röd övernaturlig tråd genom hela Bibeln. Guds hjärta, Guds längtan, Guds vilja, Guds planer, Guds sökande, Guds sorg, Guds helighet, Guds kärlek och omsorg..är grunden till förståelsen. Ordet bekräftar sig själv genom hela "sig själv". Ordet blev ju kött, Ordet som skapat allt och fanns före allt, och är över allting. Om man söker i hela Bibeln efter insikt i vad Guds vilja är, inte sin egen, så finns svaren där. Genom alla böckernas harmoni. Verkar de stå tvärt emot varandra, och ger förvirring, så har man inte sökt tillräckligt efter svaren. Man kanske har låsta förutfattade meningar och starka färgade läroglasögon på sig..
Nej, jag vet givetvis inte allt. Det gör ingen människa. Guds tankar är så djupa och höga som himlen är i avstånd från jorden. Men det vi har fått tror jag att vi kan förstå. Om än inte alltid kunna förklara för andra. Men man kan "se" andligen, med Andens hjälp. Se med hjärtat, för att det pånyttfödda hjärtat känner igen sin Far. Det väsentliga är jag övertygad om att vi kan förstå. Men ofta snöar människor in på oväsentligheter..som blir till stoppklossar i tankebanorna. T.ex. kan några enstaka utvalda händelser i GT totalt bromsa in en människas vilja att förstå Guds hjärta, och därmed också låsa för fortsatt sökande efter svar.
Jag har även en vän som gått prästutbildningen, i omgångar. Han blev helt uppslukad av religiosfilosofin och religionspsykologin. Började upphöja påven och kyrkans prästerskap, och slutade tro på den Helige Ande. Han började förlita sig på sitt intellekt istället. Att det viktigaste var att kunna försvara sig mot humanisterna. Det blev mänsklig filosofi istället för Ande och kraft. Det blev intelligenta argument istället för evangelism och nöd för de förlorade. De som tjänade i kyrkan stod över resten av människorna. De hade en Gudagiven suveränitet, från apostlarna, som de var ensamma om.
Till vilken nytta var då denna prästutbildning..?
Han var lyckligare innan, i sin enkla "barnatro". Han blev inte berövad någonting innan.
Efteråt upphöjdes människan. Och tvivlet på det som står i Bibeln var större efter utbildningen. Tron byttes ut. Den enkla andliga tron.
Tragiskt, det sista. Jag känner, eller iaf känner till, personer med liknande livsöden.