Vi har nog alla hört uttrycket om att när man är förälskad så blir man blind, och "vettet försvinner ut"? ;-)
Denna blindhet försvarar alltid förälskelsen i sig själv samt föremålet för förälskelsen. Man vill behålla detta, och inget sunt förnuft får råda. Känslorna råder.
Tänker på det Bexy skrev, om att inte kunna lita på sina sinnen.
Är det inte en varningsklocka, när t.ex. vänner och släktingar råder en förälskad människa att bryta med "föremålet" för förälskelsen...och det till slut endast är man själv som vill att det ska fortsätta?
Alla andra känner motsatsen att det är fel. Men man själv strider för att få behålla det man hittat, det som verkar vara så rätt.
Är en starkt förälskad människa kapabel att fatta rätt beslut andligen..? Nyktert, välvägt, bibliskt bekräftat, andligt sanktionerat.
Är inte endorfinkickar bedrägligt lika saliga lyckokänslor..och behöver kompletteras med tid, förnuft, rationalitet, andlig skärpa och vishet samt kan behövas bekräftelse av andra kristna syskon?
Tyvärr ligger det nog i sakens natur att inte lyssna till omgivningen. Och ännu svårare om det är en yngre som är förälskad och varningsklockan rings av någon äldre. Inte minst i vår kultur är ju ålder och den vishet som förhoppningsvis förvärvats med tiden föga värt.
Men varningssignalerna kan finnas inom den "drabbade" själv. Så det bästa vi kan göra är nog att hjälpa till med att identifiera dessa signaler. För egen del brukar jag säga att jag hade en sån där orange "saftblandare" i huvudet när jag var på väg att fria till henne jag var kär i. Hade jag fått hjälp att förstå vad den varningen betydde så kanske jag hade gått en annan väg.