Forum > Kärlek och relationer > Diskussion

Vad jag egentligen ville säga är att det rent ut sagt är skitsnack....

Jag kände mig vuxen när jag fyllde trettio år. Då hade jag varit gift i drygt tjugo år, pappa i knappt nio och var redan pappa till fem barn. Det var en speciell känsla som påverkade hur jag förhöll mig till äldre kollegor till exempel. Jag var ju hyfsat erfaren redan då för med tio år inom mitt yrke (ingenjör) så börjar man närma sig att få kalla sig "senior" konstruktör, vilket inom min bransch är något positivt.

Nej, jag tror definitivt inte att vi är så mycket annorlunda

När något av mina barn utbrast "men pappa du förstår inte" till deras "mossiga" unga pappa, så var det nog snarare att de inte förstod att jag förstod. Kanske är det samma sak med unga vuxna som menar att vi plus femtio inte kan förstå för att vi inte är rätt "målgrupp"?

Tack för det klargörandet.

Jag kan dock förstå inställningen från yngre. När man tittar uppåt i ålder från där man själv är så kan ju 20 år framstå som en evighet. Ja, ibland räcker det med betydligt mindre. Minns själv hur enormt GAMMAL jag tyckte att den kollega på mitt första jobb var som fyllde 30. Jag var då 22.

Men det blir alltså helt annat när man är där uppe själv och tittar neråt/bakåt...

Jag tror inte att man ska dra så stora slutsatser av vad som skrevs i den tråden som du hänvisar till. Det var så mycket dumt som skrevs där, från alla håll.

Ni svarar ju på frågan själva tycker jag. Ni blev vuxna när ni blev 35. Innan dess var ni troligtvis osäkra. Ni behövde tycka att saker var antingen rätt eller fel. Nu är ni vuxna och vet att livet inte alltid är så lätt. Det skiljer er från den yngre åldersgruppen. Ibland behöver man rikta sig till olika grupper men så klart också ta lärdom av andra.

Varför tänker ni att ni är sämre än åldersgruppen 20-40?

På min jobbs chat postas det emojis, memes och gif-annimationer av de yngre och jag undrar, har de inget bättre för sig? :) Jag blir mer och mer bakåtsträvare, det var bättre förr. De yngre säger kontiga saker och har för korta långbyxor på sig mitt i vintern. Fryser de inte. Är inte ni också bakåtsträvare? ;)

Jag har ett problem, som jag tror har med åldern att göra. "Gått in i väggen" rejält en gång och blivit sjukskriven 50% en gång ytterligare för att jag har varit på väg att hamna där igen. Min hjärna "brinner" (eller "laggar" som man säger nuförtiden) och det får fysiska uttryck i form av att svimma och att få minnesluckor. Fick ett set med kaffekoppar av en vän med för dem som är lite äldre fattar knapptryckningen Ctrl Alt Del. Boota om helt enkelt. Det händer med min hjärna när det blir för mycket och det fanns inte överhuvudtaget när jag var yngre. Då kunde jag ha hur många trådar i luften som helst och räcka till för allt och alla. Men nu måste jag stänga av. Sovra och säga nej. Saker som egentligen är enkelt för mig att lösa blir en belastning. En vän som ringer och vill ha hjälp med något som är lätt för mig, men svårt för vännen kan då bli en sån där sak som gör mig överbelastad.

Vet inte om det känns igen, men det är en skillnad som jag åtminstone måste lära mig att hantera.