“Man behöver inte pröva om man passar ihop”

Ett av de mest återkommande resonemangen, som ni också snuddar vid i podden, var att ta ställning mot påstående att man behöver testa om man passar ihop sexuellt innan man gifter sig. Det behöver man inte alls, fick vi lära oss.

Jag tror att jag faktiskt delvis uppfattade detta som ett rent fysiskt resonemang. Man behöver inte kontrollera att bulten passar i muttern, för det har tillverkaren redan sett till att de gör, så att säga.

Men det fanns också en uppfattning att i en relation där båda parterna älskar varandra och är överlåtna varandra så får man sex att fungera. Det påstods (och jag vet att det ibland fortfarande påstås) att sex är något paret i fråga behöver öva in och som blir bättre med tiden, och skulle man ha sex med varandra före bröllopet riskerar man bli avskräckt av dåligt sex och avbryta relationen av fel skäl.

Att ett kristet äktenskap där både kärlek och överlåtelse finns skulle kunna innebära något annat än ett tillfredsställande sexliv tror jag inte ens korsade mina tankar. Än mindre var det något som pratade om. Efter 20+ år som gift funderar jag däremot ofta på det omvända - är det ens möjligt att uppleva ett tillfredsställande sexliv?

Det framställdes också som att det var en fråga om att lita på Gud. Man behövde inte prova om man passar ihop sexuellt, utan bara förtrösta på Gud att man gör det. Jag har tom hör det säga att även om man gifter sig med “fel” person, så “gör Gud den personen rätt”. Att ha sex innan man gifter sig skulle alltså vara ett teckan på svag tro eller att man inte litar på Gud.

Jag har själv stått och pratat inför ungdomar och förklarat att sex inom äktenskapet är det bästa Gud har att erbjuda oss, och att låta bli att vänta till äktenskapet är att “nöja sig med mindre”. Som att inte kunna låta bli att riva upp det lilla paketet för att man inte litar på att det kommer en mycket större och mer underbar present sedan.

Sex är bara “grädden på moset”

Något annat ofta återkommande var framhävandet av att sex är en förhållandevis liten del av ett äktenskap, och lite mer som “grädden på moset” - en sorts bonus, ja snudd på ett extra tillval. Men praktiskt taget varje annan aspekt av relationen var viktigare och därmed det som skulle fokuseras på.

Nu påstås det finnas studier som visar att i ett förhållande där sexlivet fungerar så ägnar man ca 20% av sina tankar åt det, medan i ett där det inte fungerar upptar det upp till 70% av tankarna. Min egen upplevelse är att det ibland känts som att 90% av tankarna kretsar kring det dysfunktionella sexlivet.

Bästa - men också sämsta

En man försvarade för icke-troende sitt val att vänta till äktenskapet med att han ville att hans framtida fru skulle veta att hon var den bästa han varit med. Problemet är att det går ju att vända på det - hon kommer samtidigt vara den sämsta.

Behovet att bli åtrådd

[fortsättning]

Jag har lite svårt att få ihop att detta skulle vara Guds bästa för oss - att inte få uppleva oss spontant åtrådda av vår partner. Varför skulle Gud valt att skapa oss så - eller är det ännu en konsekvens av syndafallet?

Nu menar jag egentligen inte att skylla det på Gud, eller argumentera för att avhålsamhetstolkningen är fel. Felet kan ju lika gärna vara att vi numera väntar “för länge” tills vi gifter oss, och att Gud avsett att vi fortfarande skulle vara i förälskelsefasen som nygifta. Även om det logiskt sett verkar klokast att vänta med livsavgörande beslut tills man nyktrat till ifrån förälskelsens blindhet.