Forum > Kärlek och relationer > Diskussion

Efter att ha följt debatten i Dagen och lyssnat på avsnitt 6 och 11 av podden, så kan jag inte låta bli att skriva av mig om mina egna problem med hur de kyrkliga sammanhang jag varit del av hanterat frågan om sex före äktenskapet.

Eftersom forumet tillåtet max 4000 tecken delas det upp på flera inlägg.

Klargöranden:
- Teologiskt är det fortfarande min tolkning att bibeln menar att sex utanför - inklusive före - äktenskapet är synd.
- Mina erfarenheter gäller i huvudsak saker som lärdes ut för ca 20 år sedan, och jag är inte helt uppdaterad med hur saker eventuellt förändrats sedan dess.
- Jag har aldrig erfarit att sex inom äktenskapet framställts som något syndigt eller negativt.

Som sagt, min tolkning av bibeln är fortfarande att sex utanför äktenskapet är synd, men däremot kan jag idag se att en del av de argument och resonemang som användes för att motivera till att leva efter detta går att ifrågasätta - för att inte säga att en del var närmast oärliga.

“Man behöver inte pröva om man passar ihop”

Ett av de mest återkommande resonemangen, som ni också snuddar vid i podden, var att ta ställning mot påstående att man behöver testa om man passar ihop sexuellt innan man gifter sig. Det behöver man inte alls, fick vi lära oss.

Jag tror att jag faktiskt delvis uppfattade detta som ett rent fysiskt resonemang. Man behöver inte kontrollera att bulten passar i muttern, för det har tillverkaren redan sett till att de gör, så att säga.

Men det fanns också en uppfattning att i en relation där båda parterna älskar varandra och är överlåtna varandra så får man sex att fungera. Det påstods (och jag vet att det ibland fortfarande påstås) att sex är något paret i fråga behöver öva in och som blir bättre med tiden, och skulle man ha sex med varandra före bröllopet riskerar man bli avskräckt av dåligt sex och avbryta relationen av fel skäl.

Att ett kristet äktenskap där både kärlek och överlåtelse finns skulle kunna innebära något annat än ett tillfredsställande sexliv tror jag inte ens korsade mina tankar. Än mindre var det något som pratade om. Efter 20+ år som gift funderar jag däremot ofta på det omvända - är det ens möjligt att uppleva ett tillfredsställande sexliv?

Det framställdes också som att det var en fråga om att lita på Gud. Man behövde inte prova om man passar ihop sexuellt, utan bara förtrösta på Gud att man gör det. Jag har tom hör det säga att även om man gifter sig med “fel” person, så “gör Gud den personen rätt”. Att ha sex innan man gifter sig skulle alltså vara ett teckan på svag tro eller att man inte litar på Gud.

Jag har själv stått och pratat inför ungdomar och förklarat att sex inom äktenskapet är det bästa Gud har att erbjuda oss, och att låta bli att vänta till äktenskapet är att “nöja sig med mindre”. Som att inte kunna låta bli att riva upp det lilla paketet för att man inte litar på att det kommer en mycket större och mer underbar present sedan.

Prata förväntningar

Vad jag i backspegeln har mest svårt att begripa är avsaknaden av diskussioner före bröllopet om ens förväntningar på det framtida sexlivet. Jag vet knappt om jag är mest förvånad och upprörd över att jag och min då blivande fru inte pratade med varandra, eller det faktum att man ifrån kyrkans håll inte uppmanade oss att prata med varandra. Men med tanke på ovanstående är det kanske inte så konstigt att vi två inte kände något behov av att prata om det - Gud skulle ju ordna det. Icke desto mindre tycker jag det var extremt oansvarigt av kyrkan att uppmana till avhållsamhet utan att samtidigt uppmana till samtal.

När man är mitte uppe i att fokusera på att lyckas med sin avhållsamhet och hålla sig till de gränser man satt upp för sig, så är det lätt att glömma bort att man förhoppningsvis ska vara gift väääldigt mycket längre tid än tiden man är tillsammans före bröllopet. Så på ett sätt är det ju faktiskt mycket viktigare att sexet funkar inom äktenskapet, än att avhållsamheten funkar före äktenskapet.

Sex är bara “grädden på moset”

Något annat ofta återkommande var framhävandet av att sex är en förhållandevis liten del av ett äktenskap, och lite mer som “grädden på moset” - en sorts bonus, ja snudd på ett extra tillval. Men praktiskt taget varje annan aspekt av relationen var viktigare och därmed det som skulle fokuseras på.

Nu påstås det finnas studier som visar att i ett förhållande där sexlivet fungerar så ägnar man ca 20% av sina tankar åt det, medan i ett där det inte fungerar upptar det upp till 70% av tankarna. Min egen upplevelse är att det ibland känts som att 90% av tankarna kretsar kring det dysfunktionella sexlivet.

Bästa - men också sämsta

En man försvarade för icke-troende sitt val att vänta till äktenskapet med att han ville att hans framtida fru skulle veta att hon var den bästa han varit med. Problemet är att det går ju att vända på det - hon kommer samtidigt vara den sämsta.

Behovet att bli åtrådd

Med risk för att bli en av de som talas om i Lukas 17:2, så vill jag också ta upp en aspekt jag själv numera kämpar med vad gäller teologin att sex hör hemma i äktenskapet; i alla fall i den tid vi lever i där man gifter sig först efter ett par års förhållande.

Jag tror att jag inte är ensam om behovet av att känna sig inte bara älskad utan också sexuellt åtråvärd.

Känner du inte till skillnaden mellan spontan och responsiv lust, så behöver du googla lite för att hänga med i resonemanget. (På riktigt, gör dig själv tjänsten och lär dig om detta. Lyssna t.ex. på avsnittet om detta i podden Sex på riktigt på Spotify.) I podden påstås (har ej haft tid att bekräfta) att vanligen har man spontan lust i förälskelsefasen av ett förhållande, även om man i “normalläget” har responsiv lust.

Och om vi nu är ihop i 2 år innan vi gifter oss, så innebär det troligen att när vi gifter oss är vi inte längre i förälskelsefasen. Men det skulle alltså också kunna innebära, att personen med responsiv sexlust har gått ur fasen med spontan lust. (Om det nu fungerar så även när man avhåller sig.)

[fortsättning följer]

Behovet att bli åtrådd

[fortsättning]

Jag har lite svårt att få ihop att detta skulle vara Guds bästa för oss - att inte få uppleva oss spontant åtrådda av vår partner. Varför skulle Gud valt att skapa oss så - eller är det ännu en konsekvens av syndafallet?

Nu menar jag egentligen inte att skylla det på Gud, eller argumentera för att avhålsamhetstolkningen är fel. Felet kan ju lika gärna vara att vi numera väntar “för länge” tills vi gifter oss, och att Gud avsett att vi fortfarande skulle vara i förälskelsefasen som nygifta. Även om det logiskt sett verkar klokast att vänta med livsavgörande beslut tills man nyktrat till ifrån förälskelsens blindhet.

Potentiella konsekvenser

Nu vill jag inte att detta inlägg ska handla om mig, men jag vill ändå ta lite exempel på vad ovanstående kan få för konsekvenser.

För min del har verkligen kyrkans inställning strött ytterligare salt i de sår som ett dysfunktionellt och otillfredsställande sexliv innebär. Det har troligen också gjort att man dragit ut på att söka hjälp, eftersom ju Gud ska se till att det bli bra med tiden bara man har tro och tålamod likt Abraham. Men tiden gick och det blev måhända bättre men inte bra. Däremot gjorde barn, hus osv att det blev “för sent” att ta till den slutgiltiga åtgärden och gå skilda vägar.

Just det faktum att sex framställts som något inte särskilt viktigt har bidragit till att jag mått otroligt dåligt över att jag har påverkats negativt av ett otillfredsställande sexliv och inte bara kunnat “gilla läget” och varit sådär kristligt nöjd och glad.

Jag har under långa perioder gått på antidepressiv medicin samt träffat ett otal terapeuter - både enskilt och som par.

Just nu hoppas jag få hjälp med att bli av med den gnagande känslan av att jag kanske trots allt borde lämna mitt äktenskap. Men mest påträngande upplever jag ett behov att ta avstånde ifrån kyrkan pga hur den bidragit till att försätta mig i situationen.