Forum > Politik och samfund > Diskussion

Så tänker jag på hur vi ofta högaktar dissidenter som vågar stå upp för det rätta och de svaga. Hur skulle vi reagera om en fångvårdare i Texas vägrade medverka i en avrättning av samvetsskäl? Om han eller hon förlorade jobbet på grund av detta. Vi skulle se den personen som en hjälte, eller hur? Om personen i fråga skulle få möta spott och spe och smälek från omgivningen i ett dödsstrafförsvarande sammanhang skulle vi se som tragiskt och säga "hur kan de behandla en person som vill det goda och rätta på det viset?"

Jag måste nu påpeka att jag tycker likadant. Jag älskar dissidenter som vågar gå mot strömmen och ta beslut utifrån sitt samvete även när lagen och omgivningen säger något annat. Och inte tycker jag att denne fångvaktare ska ta ett annat jobb bara för att uppgiften i vissa fall i den delstaten kan innebära medverkan till dödsstraff. Det finns ju så många andra viktiga uppgifter att utföra. Jag är dessutom motståndare till dödsstraff av flera skäl.

Så tänker jag på de barnmorskor i Sverige som nekas jobb på grund av att de inte vill utföra aborter. De får däremot inte hjältestatus. Få tycker att de har rätt att säga nej. Få skulle bli upprörda över att en sådan barnmorska nekas jobb eller blir avskedad. De flesta tycker snarare att det är rätt hantering och anser att det är denna barnmorska som i detta sammanhanget är "den onda", trots att situationen är i det närmaste exakt densamma utifrån samvetet och personens synsätt. Skillnaden är att synsättet inte stämmer med "vår" uppfattning om rätt och fel.

Den svenska barnmorskan som vi tycker ska nekas jobb känner att han eller hon inte kan medverka i att släcka ett oskyldigt mänskligt liv. Den amerikanska fångvaktaren som vi upprörs över att denne förlorade jobbet känner att han eller hon inte kan medverka till att släcka ett mänskligt liv ÄVEN om den som dödas är skyldig till vidrigheter och dödande av andra människor.

Forts..

Forts.

Ser ni likheterna och skillnaderna? Förstår ni att jag blir en aning förvirrad ur ett rent logiskt och rationellt perspektiv om vi bortser från att just vi har bestämt att en mänsklig individ inte anses ha mänskliga rättigheter före den tjugotredje veckan i mammans mage? Men oavsett vad "vi" tycker i den specifika frågan så borde vi tycka att samma regler gäller här som där när någon anser att livet är okränkbart. Så. Om du själv tycker att en barnmorska ska vägras jobb på grund av samvetsbetänkligheter angående aborter, så bör du väl helt logiskt också stödja avskedantet av människor inom kriminalvården i USA eller Kina som vägrar medverka till att avrätta en dödsdömd brottsling? Förklara annars varför och vari skillnaden består mer än "vår" och deras uppfattning om vilka människor som äger rätt att skyddas till liv.

När rapporterna från Alabamas skärpta abortlagstiftning upprörde många i Sverige så antogs ungefär samtidigt i den amerikanska delstaten New York The Reproductive Health Act. Rapporterna därifrån och eventuella upprörda röster om denna nya lag var däremot i princip obefintlig. Till skillnad från Alabama så hade New York helt fri abort fram till och med vecka 24. RHA ger nu rätt till abort närsomhelst ("at any time") dvs ända fram till förlossningen "when necessary to protect a woman's life or health".

I Sverige avbryter vi graviditeten om det finns risk för mammans eller barnets liv och hälsa för att fortsätta vårda barnet och mamman var för sig. Jag utgår ifrån att detta också är det vanliga förfarandet även i New York, men lagtexten ger här alltså möjligheten att avsluta barnets liv i moderlivet även i vecka 38 om kvinnans (märk väl att det inte står mammans eller moderns) liv eller hälsa är i fara. Jag förmodar att även psykisk ohälsa ingår i begreppet. Kan någon medicinskt kunnig upplysa mig om huruvida det finns ett enda tillfälle där det fysiskt är mer gynnsamt för mamman att döda barnet i moderlivet innan man plockar ut barnet än att förlösa på de sätt som finns tillgängliga. Operationen är väl omfattande för att avlägsna ett så stort barn oavsett om det är dött eller levande.

Jag har åtta barn, samtliga födda för tidigt på grund av att moderns liv eller hälsa varit i fara. De har fötts med igångsatt förlossning eller kejsarsnitt i veckorna 28-33. Alla är nu alive and well, men min uppfattning om det vidriga i New Yorks lagstiftning hade inte ändrats om någon av dem hade dött i försöken att rädda deras liv. Jag vet att det är känsligt att prata om sånt här, men just det ytterst känsliga är vad dessa frågor handlar om. I New York idag hade vi istället kunnat välja att avsluta graviditeterna genom att döda barnen.

Forts.

Forts.

Jag har åtta barn, samtliga födda för tidigt på grund av att moderns liv eller hälsa varit i fara. De har fötts med igångsatt förlossning eller kejsarsnitt i veckorna 28-33. Alla är nu alive and well (som ni kan se på min bakgrundsbild på Facebook), men min uppfattning om det vidriga i New Yorks lagstiftning hade inte ändrats om någon av dem hade dött i försöken att rädda deras liv. Jag vet att det är känsligt att prata om sånt här, men just det ytterst känsliga är vad dessa frågor handlar om. I New York idag hade vi istället kunnat välja att avsluta graviditeterna genom att döda barnen.

Men i min frustration i morse över hur irrationellt vi tänker och hur jag och andra som anser att livet är värt att värnas redan från början blir behandlade som paria när vi yppar vår åsikt i denna fråga, så ställde jag frågan ut i luften hur många som upprörs över Alabamas abortlagstiftning också upprör sig över New Yorks? Något mindre, lika mycket eller mer? Eller kanske ingenting alls? Tyvärr är jag rädd för att många skulle välja New York framför Alabama alla dar i veckan. Och tycka att man därmed står för den goda, rättfärdiga, frihetsälskande och livsbejakande delen av mänskligheten.

New Yorks ändrade lagstiftning möttes av stående ovationer när den antagits. Det är möjligt att Alabamas också gjorde det och om det senare hade visats i massmedia så hade de flesta svenskar förfasats. Jag hörde dock väldigt få som förfasades över applåderna i New York.

Snälla förklara vari jag tänker fel. Vad är det som jag har missat i min uppfattning om vad som är rätt och fel och hur vi människor ska behandla varandra. Jag grät faktiskt i morse när jag tänkte på att min smärta för de små oftast betraktas som att det är jag som är den hjärtlöse. Jag känner mig definitivt inte hjärtlös och har aldrig någonsin velat vara det. Men jag vägrar att anpassa min uppfattning om vad som är rätt och fel bara för att mina samvetsbetänkligheter svartmålas.

Du vet väl egentligen svaret själv. "Hela världen är i den ondes våld." Dödandet av dömda brottslingar är i dennes ögon oväsentligt, men den fria aborten är en "hjärtesak" eftersom det är en av de viktigaste faktorerna i processen att frikoppla sexualiteten från familjebildning och barnalstrande - och därmed slå sönder Guds skapelse i grunden.

Det är alltså starka andliga krafter i rörelse här. Inte så konstigt då att du får få reaktioner på facebook. De flesta vill inte utsätta sig för det som händer när man klart tar ställning och visar det utåt.

Du sammanfattar det väldigt bra. Men detta var en tanke som jag faktiskt inte har haft innan. Om man inte vill ta konsekvenserna av sina egna handlingar så blir man besvärad av att andra måste ta det.

Men tror du att nåden som har kommit oss till del och är så stark att vi inte riktigt förstår den faktiskt gör att vi lättare kan se synden för vad den faktiskt är? "Om era synder är blodröda så ska de bli snövita". Att den insikten förändrar den pånyttföddes syn på livet så att vi inte längre behöver "mörka" sanningen? Är det inte ett genomgående tema i bibeln när den framställer Guds helighet att kalla svart för svart och vitt för vitt? Och att vi genom pånyttföddelsen får del av samma "oförmåga" att kompromissa om sanningen för att kunna säga "det är väl inte så farligt". För hur kan det annars vara en sån markant skillnad mellan hur den troende och den icke troende ser på när en människa är en människa?

Ja, jag tror att du tänker helt sant och riktigt.
Vi ser hur helig Gud är, hur rättfärdiga hans planer är, hur heliga liven som hans avbilder är. Bibeln visar Guds omsorg om människan redan i moderlivet, hans vilja och kallelser för den som ligger i moderlivet. Vem är människan...att styra och förstöra för Gud och för de som Gud älskar och kallar?
Barnet ska vara frukten av ett förbund med Gud, och redan där är skapandet heligt, och kärleksfrukten inte mindre helig.
Allt går snett och blir förvrängt i en värld där inget av detta ses med andliga ögon. Och man töjer och tänjer mer och mer efter den egna människans vilja och egen lust.
Det finns nog många människor som tycker att aborter är förfärliga och också fascineras över barnen som små under, men kanske att man mer anser abort ok innan man ser att cellerna har formats till en människa, och konkret har "blivit" en människa. Innan dess är det denna "cellklump". men jag tror att många kvinnor plågas av senare insikter i vad de har gjort, vad de (somliga) har "gått med på", för de påverkas givetsvis av samhälle, sjukvården, bekanta och inte minst männen omkring sig.
Man plågas kanske mest av att tänka på att denna "cellklump" senare i livet hade "blivit" en människa, och ens eget barn. Medan vi ser Guds kärleksplan från befruktningsögonblicket.
Hur ska man kunna kompromissa med Guds sanning...när man har sett den?