Jag är ganska övertygad om att det är ytterst individuellt och även kulturellt styrt även om det finns skillnader manligt kvinnligt biologiskt utifrån ett medelvärde. Men standardkurvorna överlappar rejält så den mest kvinnliga mannen är betydligt mer feminin i sin personlighet än medrlkvinnan. Tror jag åtminstone.
Visst finns det biologiska och fysiologiska skillnader mellan kvinnan och mannen, men även mentala och emotionella, tror jag. Men jag tror inte illustrationerna ger vetenskaplig rättvisa åt dessa, då illustrationer är just illustrationer. Men det jag talar om här är skillnader i perspektiv. Det borde i så fall ligga på ett mentalt och emotionellt plan. Jag tänker i synen på relation mellan man och kvinna, på barnuppfostran, på Bibeln, på Gud, på organisationen/arbetsplatsen. Det kan ju för det första finnas flera kvinnliga och manliga perspektiv, där flera av dessa (bland de manliga och de kvinnliga) liknar varandra. Men då en kvinna har det kallas det kvinnligt och vice versa, men egentligen är det fråga om ett mänskligt perspektiv. Sedan kan det finnas ett perspektiv inom ett område som dominierar hos kvinnor resp. hos män. Perspektiv har ju att göra med hur man ser något just utifrån den position där man befinner sig. Och detta skulle i så fall vara genetiskt betingat. Men frågan är också hur mycket miljön påverkar (arv & miljö). Jag tänker att en kvinna är den som bär fostret inom sig, och på det sättet är det en del av hennes kropp. Det är kvinnan som föder barnet. Det är hon som ammar, och spenderar troligtvis mer fysisk närhet med barnet i tidiga år. Oftast har hon en dragning till allt som har att göra med mat, hushållssysslor och köp av kläder, åtminstone i större utsträckning än mannen. Mannens fokus är på kvinnan, och kvinnans, på barnet. Traditionellt sett har kvinnan varit den hemmavarande, i större utsträckning än mannen. När det gäller arv och miljö blir det i det här sammanhanget en hönan/ägget-diskussion. För även om det rent genetisk skulle vara så att kvinnan har en dragning till dessa saker, är det också något hon rent fysiskt passar för, till skillnad från mannen. Jag tänker då på födandet och amningen. Allt det som spädbarnstiden bär med sig borde i någon mån forma kvinnan, känslomässigt och mentalt (miljö), på samma sätt som att få tillskott till familjen påverkar bägge makarna. Bägge parterna blir mindre själviska etc. Kan det här även påverka och särskilja ett kvinnligt och ett manligt perspektiv när det gäller barnuppfostran. För att överdriva och kontrastera: har mannen en tendens att vilja få barnet att klara sig själv, medan kvinnan lutar mer mot att vilja knyta barnet till sig (särskilt sönerna) så länge det är möjligt? Är det så att kvinnor tenderar att sakna spädbarnsåren mer än mannen? Kan det skapa och beteckna ett manligt och ett kvinnligt perspektiv?
Hur ser vi i så fall på kvinnor som inte får barn? Har dessa ett kvinnligt perspektiv på området?