Forum > Religion och tro > Diskussion

Apostlarnas och Kyrkans uppfattning om Jesus har växt fram utifrån Evangeliernas berättelser om Jesu död och uppståndelse, tolkade mot bakgrund av Gamla testamentets förutsägelser om en kommande Räddare (se Messiasprofetior och Jesus).

Innehållsligt har kristologin framför allt rört sig kring föreställningen att Jesus är både Gud och människa. Eftersom gudomligt och mänskligt traditionellt ansetts vara väsensskilda storheter, har denna tanke lett till behov av filosofisk bearbetning. Olika förståelser av i vilken mening Jesus kan anses vara gudomlig respektive mänsklig har framförts, tankar om arten av naturernas förening och ömsesidiga påverkan har bearbetats, likaså hur uppfattningen skall tillämpas på olika aspekter av personligheten såsom kropp, själ och vilja. En annan viktig fråga har varit hur Jesus kan vara en person, om han har två naturer.

Den första tiden

Kristus - Kristologi

Allteftersom kristendomen spreds utanför den judiska kretsen, kom grekiska att bli ett allt viktigare språk. Lärjungarna översatte det hebreiska Messias till grekiska och Jesus fick så titeln Kristus (jfr Agp 11:26). Messias och Kristus betyder den smorde. Det syftar på de tre funktioner i Gamla Testamentet till vilka man invigdes genom att smörjas: kungen (David - 2 Sam 16:13), prästen (Aron - 2 Mos 30:30) och ibland även profeten (Elisha - 1 Kung 19:16). Vid smörjelsen kom den Helige Ande, enligt Bibelns berättelser, över personen (2 Sam 16:13; Jes 61:1). De första kristna kom att tolka in Jesu liv och verk i dessa tre ämbeten: Som profet undervisade han och gjorde under (Matt 5ff; Luk 4:24; Joh 4:19). Som präst frambar han sig själv som ett offer för våra synder (Hebr 4:14-5:10; 6:20; 7:1-10:18). Som konung kom han med sitt rike (Guds rike, Himmelriket) (Mark 1:15) och besegrade demoner och sjukdomar (Mark 1:21-34) och naturens makter (Mark 4:35-41), och han skall en dag komma åter och slutgiltigt besegra synden och döden och regera över allt i evighet (Dan 7:13-14; Matt 21:5; 25:34, 40; Matt 28:18-20; Luk 1:32-33; 19:38; Joh 12:15; 18:37; 19:14, 15; Apg 1:6-11; Fil 2:5-11; 1 Tess 4:13-17; 1 Tim 1:17; 6:15; Upp 17:14; 19:6, 16).

Gnosticism och doketism - de tre första århundradena

Enligt gnosticismen och doketismen är Kristus andlig, av gudomligt ursprung, men endast skenbart människa.

Gnosticismen var sprungen ur grekisk religion och filosofi. Världen sågs som uppkommen genom en rad emanationer, där olika substanser eller varelser successivt utgått ur varandra i en kedja som började i det högsta Gudomliga väsendet. Varje ny emanation var sämre än den tidigare. Den sista substansen som utgick var materien, som därför sågs som något ont. Människans själ sågs som en gnista av den gudomliga elden, vilken fångats i den materiella kroppen. Den måste befrias ur kroppen och återförenas med Gud. Detta sker genom kunskap om dessa förhållanden. Ordet gnosticism kommer från det grekiska ordet för kunskap - gnosis.

Gnosticismen var en tanketradition mer än en organisation. Som sådan påverkade den andra rörelser. Det uppstod därför snart en kristen gnosticism. De kristna gnostikerna kom att se Jesus som en lärare, som visade hur människans själ skulle kunna befrias från kroppen och materien, och återförenas med Gud. De såg Kristus som en emanation ur Fadern, det vill säga något sämre än Fadern, men ändå oändligt mycket bättre än materien. De avvisade därför tanken att Kristus blivit människa. Det såg bara ut så, sade de. "Se ut" heter på grekiska "dokeo", varför denna uppfattning kom att kallas 'doketism'. De förnekade följaktligen även att Jesus skulle ha blivit korsfäst och dött. Det såg bara ut så, eller också var det Simon från Kyrene - han som enligt Bibeln bar Jesu kors (Matt 27:32) - som blivit korsfäst hans ställe. Följdriktigt förnekade de även både Jesu och vår uppståndelse.

Gnostikerna hävdade att de hade fått sina läror från apostlarna. Det var fråga om hemliga läror som överförts endast till de invigda. De utgav därför inte sällan sina skrifter i apostlarnas namn. (En skrift som falskeligen tillskrivs någon annan kallas pseudepigraf.)

Markion

Kyrkans svar

Mot gnosticismen svarade Kyrkans tidiga teologer - kyrkofäderna att Gamla Testamentet är helig skrift, att Gamla Testamentets Gud är densamme som Jesu Fader, att Skapelsen är Guds goda verk, att Jesus verkligen blivit människa, att han dött och uppstått i sin kropp, och att vår frälsning inte går ut på att befrias från kroppen, utan att kroppen skall befrias från synd, lidande och död och uppstå till evigt liv. Redan i Bibeln skriver Johannes att "varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, han är från Gud" (1 Joh 4:2).

Irenaeus av Lyon, som mot slutet av 100-talet var biskop av Lyon i nuvarande Frankrike, är den mest kände antignostiske teologen. I sin skrift "Mot villolärorna" (Adversus Haeresis) framställer han argumentet att Kyrkans biskopar är tillsatta av biskopar i en obruten tradition tillbaka till apostlarna - apostolisk succession. Därför borde det vara Kyrkans biskopar, och inte gnostikernas lärare, som fört Jesu undervisning vidare. Hade Jesus lämnat hemliga budskap till apostlarna, så är det Kyrkans biskopar, om några, som borde känna till dessa (Adv. Haer. 3:3). Även modern vetenskap stöder att Bibelns böcker är mycket säkrare källor till Jesu liv än de gnostiska skrifterna.

Ebioniterna

Det fanns också en lite judekristen grupp - Ebioniterna - som istället förnekade Jesu Gudom. De såg Jesus som enbart människa - en ny Mose. Även dessa bemöter Irenaeus (Adv. Haer. 3:15). Ebionismens tankar återkommer i modern form i liberalteologin.

Dynamism, Dynamisk monarkianism, Adoptianism, Psilantropism

Dynamismen formulerades mot slutet av 100-talet av Tedodotus och dess mest kände förespråkar är Paulus av Samosata på 200-talet. Dynamismen menar att Jesus bara var en vanlig människa, endast; ánthropos, människa). När han döptes blev han dock beklädd med Guds kraft (dynamis, på grekiska) i form av den Helige Ande, eller Kristus, och blev adopterad som Guds son. Denna syn avvisades av den tidiga kyrkan.

Modalism, Modalistisk monarkianism, Patripassianism, Sabellianism

Modalismen formulerades mot slutet av 100-talet. Enligt modalismen är Fadern, Sonen och Anden olika uppenbarelseformer (form = modus på latin) av Gud. De är inte självständiga personer, utan olika sätt som Gud visar sig och verkar på. Mot denna syn argumenterade mer traditionella teologer att Fadern i så fall lidit och dött på korset (patripassianism), vilket de ansåg orimligt. En mer nyanserad form utvecklades därför av Sabellius under 200-talets första hälft - Sabellianism. Sabellius menade att Sonen och Anden var utvidgningar (platysmós) av Fadern, såsom solen utstrålar både ljus och värme. Även denna syn avvisades av den tidiga Kyrkan.

Arianismen - 300-talet

Arianismen ser Kristus som en före världens skapelse skapad ande, som blivit människa.

Areios (eller Arius på latin) var präst i Alexandria i Egypten i början av 300-talet. Han såg Kristus som preexistent - det vill säga han menade att han fanns innan han blev människa. Har är den främste av Guds skapade varelser och bär namnet "gud" som ett ärenamn, men är inte Gud i verklig mening. Han är inte heller av evighet, utan "det fanns en tid då han inte fanns".

En ariansk hållning intar idag Jehovas Vittnen.

Kyrkomötet i Nicaea 325

Första kyrkomötet i Nicaea år 325

Areios tankar vann snart spridning kring Medelhavet, men de mötte också på motstånd. Romarriket hade just fått sin förste kristne kejsare - Konstantin. För att befrämja enheten i tron i sitt rike, sammankallade kejsar Konstantin till det första ekumeniska konciliet i Nicaea i nuvarande Turkiet år 325. Mot de arianska idéerna uppträdde bland andra Areios egen biskop, Alexander av Alexandria. Motståndarna menade att Areios uppfattning dels leder till avgudadyrkan - ty om Jesus är en annan gud än den ende Guden och ändå tillbes, innebär det avgudadyrkan (2 Mos 20:3; 5 Mos 6:4); dels leder till att vi inte kan bli frälsta - ty om Jesus inte fullt ut är Gud, kan vi inte bli frälsta (jfr. Irenaeus argument ovan). Mötet betonade, med begrepp från Bibeln, att Jesus är Guds Son, "född, inte skapad" (jfr Joh 1:18; 3:16). Med begrepp från grekisk filosofi, fastslog man att Jesus är "av samma väsen" som Fadern (homoousios), en formulering föreslagen av biskop Hosius av Cordova. Man slog också fast, att det inte fanns någon tid då Jesus inte fanns.

Striden var dock inte på något sätt avgjord. Den arianska uppfattningen bredde ut sig i Kyrkan. Ett nytt koncilium sammankallades, denna gång i Konstantinopel i nuvarande Turkiet, år 381. Där formuleras den trosbekännelse som brukar kallas den Nicaenska. I den upprepas många formuleringar från Nicaea. Man tillägger att Jesus är "född av Fadern före all tid" och att hans rike inte skall ha något slut.

Apollinarismen - sent 300-tal

Apollinaris av Laodikeia i nuvarande Turkiet lärde vid mitten av 300-talet att Jesus inte hade någon mänsklig själ. Det Gudomliga Ordet fick i människoblivandet en mänsklig kropp, mänskligt kött (Joh 1:14), men ingen mänsklig själ.

Gregorios av Naziansos

Andra invände och frågade sig om Kristus i så fall verkligen var människa fullt ut. Man tyckte heller inte denna ståndpunkt stämde med Evangeliernas beskrivningar av Jesu mänskliga svaghet. Gregorios av Naziansos framförde ett argument som liknar Irenaeus argument ovan, att "det som inte antagits, kan inte helas" (Epistel 101:7). Han menade, att det framför allt är i människans själ, med dess möjlighet att välja, som också möjligheten till synd finns. Därför måste Jesus också anta en mänsklig själ, för att frälsa oss.

Nestorianismen - tidigt 400-tal

Nestorios blev patriark i Konstantinopel år 428. Han var mån om att göra en åtskillnad mellan Kristi två naturer. Han betonade att Jesu Gudomliga och mänskliga naturer var oförändrade efter föreningen med varandra. Han kunde tillskriva respektive natur olika inslag i Evangeliernas berättelser. Han talade visserligen om att de två naturerna var förenade till en person (prósopon), men denna förening var av moraliskt slag, en enhet i tillbedjan. Han talade om Jesus som den man i vilken det Gudomliga Ordet bodde, dock på ett högre plan än hos profeterna. Han undvek också att använda ordet "Gudaföderska" om Maria - en term som var populär under denna tid - för att han menade att det var människan Jesus som Maria födde. Av sina motståndare anklagades han för att lära två söner.

Kyrillos av Alexandria