Forum > Religion och tro > Diskussion

Sakrament, (av latin sacer, helgad), är för stora delar av kristendomen en helig, av Gud instiftad, rit, ceremoni eller kulthandling, men även beteckning för riters synliga element (såsom brödet och vinet i nattvarden). Begreppet används inom västkyrkans teologi och de med Rom unierade östkyrkorna. De ortodoxa kyrkorna kallar samma fenomen mysterier. Inom flertalet frikyrkor, exempelvis baptismen och pingströrelsen, talar man istället om förrättning (eng ordinance), exempelvis dopförrättning. Frälsningsarmén praktiserar inte sakrament i gudstjänstordningen därför att man vill koncentrera sig på verkligheten bakom symbolerna, men medlemmarna kan besöka andra kyrkor för att ta del av sakrament.

Med begreppet sakrament betecknas kristendomens mest centrala heliga handlingar. Termen myntades tidigt av västkristna teologer, då ordet sakrament (latin sacramentum "edgång") fick tjäna som översättning av det grekiska ordet mysterion, "hemlighet", som återfinns i Nya Testamentet. Detta är också bakgrunden till att sakramenten kallas mysterier i de ortodoxa kyrkorna.

I Romersk-katolska kyrkan är sakramenten till antalet sju: dopet, konfirmationen, boten (eller bikten), äktenskapet, de sjukas smörjelse (även kallad sista smörjelsen), prästvigningen samt eukaristin (= nattvarden) (intimt förbunden med mässan).

Sakramentens antal har aldrig behandlats av något ekumeniskt kyrkomöte inom de ortodoxa kyrkorna, och det finns därför inte något officiellt fastställt antal för de ortodoxa sakramenten, som kallas för mysterier. Dopet och Eukaristin är de två viktigaste mysterierna. Grekiska hjälpmedel för folkundervisningen under osmansk tid lade till dessa myrrasmörjelsen (som motsvarar konfirmationen), bikten, äktenskapet, ordinationen (prästvigning) och de sjukas smörjelse, men den inflytelserike kyrkofadern Thodoros Studiten på 800-talet, menade att även klosterlöftena och begravningsgudstjänsten kunde räknas till mysterierna, vilket John Meyendorff påpekar i Bysantinsk teologi - Historik och lära (Skellefteå 1995).

Ett sakrament är i anglikansk teologi "ett yttre och synligt tecken på en inre och osynlig nåd" (Engelska Katekesen 1604). Anglikanska kyrkor skiljer mellan Evangeliets två större sakrament och de fem mindre som "vanligen kallas för sakrament", och alla sju förekommer i Den Allmänna Bönboken och andra anglikanska gudstjänstordningar.

Ordningen för bikt och avlösning fogades 1549 in i ordningen för sjukbesök. Under 1600-talets början och i den Skotska Episkopalkyrkan användes denna ordning även för enskild bikt utanför sjukbesök, men det var däremot extremt ovanligt i Engelska kyrkan under restaurationen och under georgiansk tid. När den enskilda bikten utanför sjukbesök blev vanligare från och med 1830-talet, väckte detta därför våldsamt motstånd från evangelikala miljöer. Numera är bikten en självklarhet.

De sjukas smörjelse behölls i 1549 års bönbok. I 1552 års bönbok behölls förböner för sjuka, men utan bruket av olja. Bruket av olja återupptogs informellt från och med 1830-talet, men återinfördes officiellt i bönboksupplagorna och gudstjänstordningarna från och med 1920-talet.

Evangelisk-lutherska kyrkor har inte fastställt något officiellt antal av sakramenten eller någon enhetlig definition av vad som menas med "sakrament". Den Augsburgska Bekännelsens Apologi art. XIII uttrycker hållningen att antalet sakrament är beroende av vilken definition av "sakrament" som används i respektive sammanhang, och att flera definitioner kan användas sida vid sida.[5] I den smalaste sakramentsdefinitionen i Augsburgska bekännelsens Apologi är sakramenten tre till antalet: Dopet, nattvarden och avlösningen (bikten eller botens sakrament). Med den allra vidaste sakramentsdefinitionen kan såväl dopet, konfirmationen, nattvarden, bikten, äktenskapet, prästvigningen, de sjukas smörjelse, bönen, allmosan och överheten räknas till sakramenten. Dopet och nattvarden betraktas förbehållslöst som sakrament, eftersom de uttryckligen är instiftade av Jesus, så exempelvis enligt Svenska kyrkans förklaring till Lilla Katekesen, antagen 1878. De gammalpietistiska och nyevangeliska rörelserna i evangelisk-lutherska kyrkor ansluter sig vanligtvis till synsättet att endast dopet och nattvarden skall betraktas som sakrament, vilket dock inte hindrar dem från att fira konfirmation eller vigselgudstjänst. I en skrift från Svenska kyrkans församlingsnämnd, Mitt i församlingen 1993:4, ges en språkligt moderniserad evangelisk-luthersk ordning för de sjukas smörjelse, baserad på Olaus Petris kyrkohandbok från 1529.

I Svenska kyrkan finns bara två sakrament, dopet och nattvarden, den Svenska kyrkans sakrament.

De protestantiska, eller reformerta, samfunden erkänner vanligtvis bara två sakrament (dopet och nattvarden) – med olika definitioner och varianter av dem. I bland annat pingstkyrkan beskrivs således dopet inte som ett sakrament utan som en trosbekännelse.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sakrament

Sker pånyttfödelsen i dopet?

Inom alla sakramentalistiska kyrkosamfund svarar man ett obetingat ja på frågan i rubriken. Man betraktar dopet som ett frälsande sakrament. Men stämmer detta med Nya testamentets undervisning? För att finna det rätta svaret är det flera ting i sammanhanget som måste klarläggas.

Dopet – frälsande sakrament eller lydnadshandling?

Utrymmet tvingar oss att återge den sakramentalistiska dopsynen i mycket koncentrerad form. Det finns fyra stora kyrkosamfund som i stort sett har samma syn på dopets innebörd. Det är den romersk-katolska, den ortodoxa, den anglikanska och den lutherska kyrkan. Naturligtvis skiljer sig dessa kyrkosamfund från varandra i mångt och mycket, men knappast beträffande det väsentliga i själva dopsynen. Alla dessa kyrkor har liknande definitioner om dopets innebörd, som exempelvis följande: ”I dopet renas människan från synden, föds till ett nytt andligt liv och blir en kristen. ” Eller kanske man uttrycker det så här: ”Dopet är en handling, där ett jordiskt medel (vattnet) ger en andlig gåva (barnaskap hos Gud).”

Samtliga dessa kyrkor praktiserar huvudsakligen spädbarnsdop. Samtliga förrättar dopet genom bestänkelse eller begjutning, med undantag av den ortodoxa kyrkan som praktiserar fullständig nedsänkning. Men Luther förordade faktiskt också den sistnämnda dopformen. Till den katolska dopakten hör exorcismen (utdrivande av en ond ande). Detta betyder inte att man betraktar barnet som demonbesatt i egentlig mening, men att alla föds som Djävulens barn på grund av arvsynden. Luther tog först avstånd från exorcismen men återinförde den några år senare. Den praktiserades i den lutherska kyrkan i flera länder helt till 1700-talet. På sistone har både korstecknet och en s.k. ”befrielsebön” börjat praktiseras i Svenska Kyrkan. Det kan uppfattas som ett tydligt närmande till katolicismen.

Vänder vi oss nu till Nya testamentet, så finner vi inte ett spår av en sådan sakramentsreligion. Ingen text antyder att vi skulle kunna åstadkomma ett frälsande skeende bara genom att döpa en människa. Dopet kommer istället alltid som en följd av ett andligt skeende. Guds Ord och Guds Ande har verkat på människors hjärtan så att de omvänt sig och kommit till tro på Kristus och evangelium. Därefter blir de döpta. Dopet i egenskap av en yttre handling kan alltså aldrig i sig självt vara ett medel till omvändelse och nyfödelse. Om de nyomvända i Korint läser vi följande:

-Många andra korintier, som hörde honom (Paulus) trodde och lät döpa sig. (Apg. 18: 8)

Lägg märke till ordningen. De hörde evangelium. De trodde budskapet. Sedan lät de döpa sig. Jesus själv hade ju sagt:

-Den som tror och blir döpt han skall bli frälst. (Markus 16:16)

Hur sker den nya födelsen?

Det bibliska uttrycket ”födas på nytt” kan också översättas ”födas ovanifrån”. Det pånyttfödande livet kommer alltså från ovan, från Gud själv. Vi skulle kunna säga att den nya födelsen egentligen är Guds svar på en människas tro och omvändelse. ”Omvänd er och tro evangelium! ” lyder uppmaningen. Det är något vi kan göra. Nya födelsen är ett under som bara Gud kan utföra.

Det var till en mycket religiös människa, nämligen rådsherren Nikodemus, som Jesus sade:

-Om en människa inte blir född av vatten och ande, så kan hon inte komma in i Guds rike.
-Ni måste födas på nytt! (Joh. 3:5,7)

De som betraktar dopet som en frälsande sakral handling menar naturligtvis att vattnet som Jesus talar om vid detta tillfälle måste vara dopet! Men då bortser man från att Jesus använder ett bildlikt talesätt. Han säger nämligen också:

-Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden. (Joh. 3:8)

Grundtexten har samma ord för ”vind” som för ”ande.” Jesus säger alltså att människan måste födas av vatten och vind. Vad kan då detta betyda?

Att den helige Ande kan liknas vid en himmelsk vind som blåser liv i trons flämtande låga kan vi mycket väl förstå. Men vad syftar vattnet på? I olika bibelsammanhang kan vatten utan tvekan symbolisera olika ting. Det kan helt enkelt vara en bild på andligt liv eller på Guds renande och livgivande kraft. Jesus talar om strömmar av levande vatten då han utlovar den helige Andes överflödande liv. Men vattnet kan också syfta på Guds Ord. Till sina första lärjungar sade Jesus:

Låt oss också se på några andra bibelord som omtalar de medel genom vilka nya födelsen sker. Petrus skriver:

-Ni som är födda på nytt, inte av någon förgänglig säd, utan av en oförgänglig, genom Guds levande Ord som förblir. (1 Petr. 1:23)

Aposteln Jakob säger detsamma:

-Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord. (Jak 1:18)

Och Paulus går så långt att han säger till dem som han hade vunnit för Kristus:

-Det var jag, som i Kristus Jesus, genom evangelium födde er till liv. (1 Kor. 4:15)

Då vi slår fast att det är Guds Ord och Guds Ande som verkar pånyttfödelsen står vi på fast biblisk grund.

Det är ju Guds Ord som uppenbarar vem Jesus är och vad Han har gjort för vår frälsning. När Anden gör Ordet levande föds den frälsande tron. Det finns ett par andra bibelställen där den nya födelsen betecknas som ett reningsbad med både Ordet och Anden som agerande faktorer. Det första är Ef. 5:26. Den mest korrekta översättningen av detta skriftord lyder:

-Han (Jesus) har utgivit sig själv för henne (församlingen) för att helga och rena henne genom vattenbadet i Ordet.

Ja, Guds Ord har renande kraft. En gammal man klagade över att han efter sin dagliga bibelläsning inte kunde komma ihåg vad han hade läst mer än en kort liten stund. ”Jag är som en sprucken vas som vattnet bara rinner igenom”, sade han. En god vän svarade honom: ”Fortsätt du att läsa Guds Ord. Den spruckna vasen blir rengjord varje gång vattnet strömmar igenom den.”