Tack Bikerog. Vad glad jag blir.
Att vara troende är förstås inte begränsat till de som går i kyrkan och är med i ett sådant "sammanhang" eller är "aktivt kristen" som du uttrycker det. Man kunde ju önska att de troendes gemenskap skulle vara mer inkluderande för våra mänskliga olikheter och även hur stark eller svag vår gudstro är. Hur ofta fastnar vi inte i yttre mönster och bedömer varandra utifrån dem?
Du beskriver så träffande livets verkligheter. Och det är just det. Verkligheten. Vad är det för mening med en Gud och en gudstro om den inte är förankrad i verkligheten? I här och nu? Jag kan se en film eller läsa en bok och fly bort i en fiktiv värld mer eller mindre verklighetsbaserad, men när jag sträcker min tilltro till något utanför mig själv så måste det, åtminstone för mig, vara något reellt som håller att luta på. Om detta bara är ett tankefoster för att styrka min egen kraft och förmåga, så faller det platt när de verkliga stormarna kommer för då räcker min kraft inte till hur uppumpad den än må vara. Trots det finns det många, till och med så kallat troende, som menar att det inte spelar någon roll på VAD man tror, bara man har en tro som ger en inre kraft. Jag kan inte se det så. Jag kan inte bygga mitt liv på ett påhitt även om det tillgängligt skulle kunna ge lite styrka och konstgjord andning.
Därför är de här frågorna och resonemangen viktiga för mig.
Och precis som Kiwi skriver om ateister så finns det förstås både svaga och starka troende... Och vi kanske pendlar däremellan emellanåt. Men även om tron och förnimmelsen ibland är svag så är den vi tror på desto större och starkare....