Forum > Religion och tro > Diskussion

Skillnaden mellan en theist och en deist är att den förra tror att Gud inte endast skapat världen utan att han dessutom verkar i den, medan en deist håller att Gud iofs skapat världen, men sedan lämnat den åt sitt öde. Nu måste inte denna svartvita uppdelning vara gällande. Man kan tänka sig en theism med deistiska inslag. Vi vill gärna tro att Gud är med i varje minsta detalj, både vad gäller initiativ och ingripande, om vi exempelvis får tro deterministerna. Och så kan det väl vara.

Ser man till Lagens folk under Det Gamla Förbundet, blev det tydligt att Gud skulle välsigna laglydare och straffa lagbrytare ända in i vardagsgöromål. Vi säger att Nådens folk ej är under Lagen, dvs varken under de välsignelser som kommer av att lyda den eller de förbannelser som kommer av att bryta den. Vi är ju inte kallade att följa den. På vilken grund handlar då Gud med oss, och vad gäller hans ingripande i våra liv?

På korset borgade Jesus för ett nytt liv för den som vill tro på honom om uppstånden. I evangelierna ges budskapet: "Be om vad som helst..." kopplat till "Sök först Guds rike...så ska allt det andra tillfalla er. Det verkar då som att "vad som helst" är inom ramen för Guds rike, och att "allt det andra" kommer som en följd utan att vi behöver be om det. I den kategorin skulle exempelvis inkomst och boende rymmas. Hur är det då? Behöver vi enligt Matt 6 be om försörjning och bostad, eller är det något som automatiskt tillfaller oss när vi söker Guds rike? Det verkar åtminstone som att dessa saker ska vi inte ens behöva oroa oss för.

I Pauli brev ser vi inget av att be om praktiska lösningar på vardagshändelser. Han verkar inte bett om förbättrat ekonomi för egen del, utan kunde vara både fattig och rik. Hans bön verkar mer handlat om att en dag nå Guds rike, och att han i sin strävan efter detta fick gå igenom skeppsbrott, förföljelse, huggormsbett, etc, men där Guds nåd ständigt var med honom genom allt. Hans böner gällde alltid församlingen och dess andliga läget. Han enda bön ang församlingen verkar vara att Gud skulle ge deras hjärtans ögon ljus så att de kunde se vilket hopp han kallat dem till.

Har vi som troende något företräde framför icke troende, och hur ser det i så fall ut? Vad är förutsättningen för bönesvar?

Jag har ofta märkt hur ett lagiskt tänkande kring bönesvar varit förhärskande hos mig, om jag ser tillbaka på ett 30-årigt liv som troende. Jag har ibland försökt förhandla med Gud om saker jag önskar, och försäkrar med att jag ska sluta med det eller det eller ge upp det eller det om han bara hör min bön. Så naivt, så banalt, så simpelt. Kanske har vi ibland haft en alltför teknisk syn på Skriften och på vår egen 'personliga relation' till Gud. Har vi kanske skapat system för det kristna livet, där Gud blir som en bank där vi kan göra insättningar och uttag?

När bönesvar uteblir söker vi först orsaken inom oss själva. Det är något fel på oss eller något i vår karaktär som fattas, tänker vi. Vi har en bild av Gud utifrån missuppfattningar om Ordet, och så lever vi upp till honom i våra relationer till våra barn. Vi tänker att innan jag når en viss nivå av andlighet i.e. behagar honom, kommer han inte att kunna ge mig vad jag ber om.

Kanske vi borde vänt på steken och sett att relationen far-son är en bild på Faderns relation till sin Son och till övriga barn. Om vi låter vårt förhållande till våra barn tjäna som en förebild på relationen till Gud. Vad krävs för att vi ska ge våra barn vad de ber oss om? När det gäller de mest grundläggande behoven finns det inget som kan stå i vägen för att fylla deras behov. Inte ens olydnad. Det skulle motsvara att Gud låter det regna också över onda. När det gäller sekundära behov ställer vi högre krav, men till och med där kan vi som föräldrar, i vårt söndercurlade samhälle ge med oss. Det skulle ev motsvara en Gud som mer eller mindre kompromissat med ett ansvarsfullt föräldraskap.

Perfektion är inte förutsättningen för bönesvar. Bekännelse av synd är.

Detta är det budskap som vi har hört från honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare och hans ord finns inte i oss.

Men en fråga kvarstår dock: Ser Gud olika på två personer, där den ene har en högre föreställning om sig själv än tillbörligt, dvs lever i hyckleri och någon som lever i i synd, kanske medveten, men som inte ljuger om sig själv inför Gud och andra?

Mina frågor är uppriktiga, och jag har just nu inget bra svar. Men det här är vad som rör sig inom mig just nu.