Lite tankar om detta: Den som tar initiativ till skilsmässa och gifter om sig, är den som bryter äktenskapet. Den som då blir lämnad kvar och gifter om sig, bryter inte sitt första äktenskap, det är redan brutet av partnen.
Däremot att "gifta sig mot naturen" innebär inte att ha ingått ett äktenskap, eftersom äktenskap enligt sin definition, är reserverat för en man och en kvinna. Den som lämnar en sådan otuktig förbindelse och omvänder sig från denna styggelse*, gör rätt och är fri att gifta sig, bara det är med en partner av motsatt kön.
* En homosexuell förbindelse är inte kärlek utan handlar bara om sex. Resultatet av en psykosocial störning. Vi visar homosexuella kärlek, när vi vägleder dem rätt, vilket innebär att vi aldrig kan välsigna synd som Gud förbannar.
Jesu ord lyder:
"Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än sexuell synd, han blir orsak till att äktenskapsbrott begås med henne. Och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott."
Det finns flera varianter här, men gemensamt är att äktenskapet bryts när en ny partner introduceras. Det är alltså inte skilsmässan i sig som är äktenskapsbrottet. Människan kan inte lösa upp sitt äktenskap, det kan bara Gud. "Det Gud förenat får inte människan skilja åt". Så länge två formellt skilda individer inte ingått nytt förbund med annan person är de fortfarande gifta i Guds ögon.
Allt därutöver är av nåd, precis som Alice skrev.
Det andra du skriver kommenterar jag ogärna. Måste dock räcka upp handen och säga att du nog gick ett par steg för långt nu, när du kategoriskt avfärdade all kärlek mellan homosexuella och menade att det enbart handlar om sexuellt begär. Om det vore så, varför skulle något par då ens bemöda sig om att gifta sig?
Jag tror inte det här är ett fruktbart sätt att närma sig frågan. Har du själv, av kärlek, lyckats visa någon "psykosocialt störd" homosexuell medmänniska på den rätta vägen?