FHar sedan jag fann Gud haft väldigt svårt att ljuga. Såg det i början som nått bra, men har på senare tid börjat omvärdera det. Var en vän som sa till mig att du måste lära lura dig själv igen (& förstår vad han menar). När man möter svårigher är det nu lätt för mig att strunta i vissa saker, för jag ser det som värdsligt & nått som tillhör materiela världen, men hade innan en rad knep som underlättade & på nått sätt gick det ut på att jag luradade mig själv. Kommer inte på nått på rak arm, men hade sätt att lura mig själv att plugga, osv... Nu känner jag mig mer som en hel människa & har svårt att skapa avskilja en del som ska ljuga för den andra för att uppnå ett mål. Är inte så att jag inte får någonting gjort, men har svårt att göra saker min själ inte känns ombord på. Fast jag kan rationellt se att det skulle gynna mig, om än ytligt & materiellt, status eller dylikt. Och tyvärr kan man ju inte bara leva på Guds kärlek. Skulke inte kunna leva utan den, men går ju inte att äta eller bo i. Är för tillfället sjukskriven & har inte haft några karriär ambitioner, men går nu i tankarna om jag ska lura mig själv att få tillbaks dom? För vore ju mer logisk att kämpa för ett jobb där jag utnyttjar min utbildning tillexempel. Innan har jag tänkt att jag kollar om jag kan börja som rivare (trivdes med det också, gratis träning) eller städare igen, för det är ändå bara värdsligt. Men även om pengar är en stor bidragare till ont, är det ju utopi & hybris att jag ska klara mig utan det.
Tänker mest högt, men är nått jag tänkt på. Har varit överdrivet öppen & ärlig eller försökt. Men vet inte om det bidragit till godhet. Kanske rent av skrämt någon, fått den att känna sig obekväm eller nått. Har kanske inte varit ärlig mot mig själv, utan bara feg att ge mig ut i nått svårt & kanske inte har med: att jag har svårt för kontorsStockholmare som leker människa & vars hem ser ut som en inredningskatalog. Har ju själv varit hip & gått på konstskola & gjort & läst "allt rätt å inne". Kanske måste lära mig älska den själlösa individen, jag engång var, då min plats på den jordsliga hirarkin var A & O. Innan allt kom brakandes ner & jag inte kunde blunda för Gud längre. Tog sabbatsår, men fick aldrig tillbaks drivet. Kunde aldrig tycka modernkonst var vackert igen, hade nog aldrig tyckt det var vackert, men "intressant" var viktigare än vackert då. Nu känns det som jag närmar mig 40 & har levt ett så anti allt modernt, karriär, pengar, status, etc, att nästa steg är nära att jag blir någon erimit munk i östgötaskogen. Och tror faktiskt inte det var meningen. Jesus sa att älska sin fiende & min har nog varit det gudslösa samhället, sedan Gud kom in i mitt liv. Kommer bli svårt att lära sig älska det igen. Måste lura mig själv, men tror jag skulle glädja fler människor om jag blev lite anpassningsbar istället för erimit. Eller så startar vi en religösrevolt & krashar hela världsekonomin? Nån på?
Vet inte om jag hållit någon röd-tråd i detta inlägg. Vet inte ens