"Kärleken känner inga gränser!" Det uttrycket är välkänt.
Visst kan det vara så.., men kärleken kan känna avstånd.
För nog är det ju lättare att ses och lära känna varandra om man kan träffas lite spontant en dag eller eftermiddag och kväll, utan att det måste planeras långt i förväg och utan att restiden ska behöva ta största delen av dagen.
Så jag kan förstå HerrF att han begränsar sitt sökområde.
Även om man håller sig till "inneboende"(???) län och de angränsande länen så kan det bli långa sträckor.
Men som många skriver här: vi måste våga ta kontakt, annars händer inget.
"En resa på tusen mil börjar med ett enda steg."
Ta det inte så allvarligt. Att träffas för en promenad, en fika eller en bit mat ska inte ses som ett frieri eller ens som ett försök att bli ihop. Se det istället som att nu ska jag träffa en ny bekantskap och prata lite, få se om vi vill ses igen. Det kanske (bara) blir en person man kommer att ha en sporadisk kontakt med, nåt sms eller samtal då och då eller skicka julkort till, men bättre det än inget.
När jag nu ändå "har er på tråden". Är det någon som har nåt bra tips på hur man skriver ett bra första kontaktbrev.
Man lär ju ändå aldrig känna varandra helt och hållet, är det inte därför folk skiljer sig hela tiden?
Men det betyder ju såklart inte att man inte ska ha kontakt alls och låta föräldrarna gifta bort en
Men en liten balans mellan att acceptera att man aldrig lär känna någon, och att försöka ändå så gott man kan.
Ja mitt bästa tips är att fånga upp ett intresse hon har och spinna vidare på det.
Om man nu verkligen vill lära känna någon så är man väl intresserad av den personens inre liv och intressen tänker jag.