Forum > Religion och tro > Diskussion

"Och förlåt oss våra skulder, så som vi förlåter dem som står i skuld till oss."

Sen fortsätter Jesus:

"För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser."

Det kan tyckas som att vår förlåtelse därmed blir en "belöning" för att vi själva förlåter. Men är det så? Kan vi förlåta alla oförrätter som begåtts mot oss om vi inte själva först verkligen har upplevt den fullständiga förlåtelsen som Gud gjorde det möjligt för oss att få genom det största offer han kunde göra när Sonen blev gjord till synd, I vårt ställe?

Jag skriver det här då jag just nu står i en kluven och svår situation, då min dotter nu som ung vuxen hat tagit avstånd från tron och sätter upp en pjäs som handlar om just en sån uppgörelse. Kluvenheten kommer av att å ena sidan kunna visa min (sanna) kärlek till henne och även kunna ge henne uppmuntran för den fantastiska skådespelare hon är, samtidigt som hon med sin pjäs trampar på det mest grundläggande his min älskade Far, hans förlåtelse.

Synopsis:

Eva är en djupt troende kristen. Hon har haft sex och blivit med barn och gör abort i hemlighet.

Nu söker hon tröst hos Gud.

Men han är upptagen med sin förlåtelseshow. Han avbryts hela tiden av Evas kamp över sig själv och sin tro.

När han inser att Eva syndat, förskjuter han henne.

Då lämnar Eva Gud.

Min yngste son (som är arton) sa att han vet inte om han bryr sig att gå för han gillar inte när nån dansar med djävulen.

Men den "lyxen" har liksom inte jag eftersom att om jag tar avstånd från det hon gör så tar jag indirekt också avstånd från henne. Kärleken är, för att återgå till ursprungsfrågan, inte villkorad, men hur ska vi tolka Jesu villkor eftersom det till synes blir ett moment 22.

Det låter som en väldigt harmlös och enkel handling.
Typ "Gud blir sur och drar, då drar jag också".
Ingen djupt troende kan ta det på allvar annat än som en symbolisk handling för ens konflikt och uppgörelse med Gud.

Många som lämnat sin tro kan känna igen sig i en bitter tråkig Gud med regler bara för reglernas egen skull, bara för att härska och domdera och hota med att fråntas möjligheten till evigt liv när det inte passar.
Ingen vill hänga med en sådan butterkvist till Gudom.

Ja, med min fråga menade jag mer vad som kommer först. Jag tror nämligen att det är omöjligt att förlåta utan att först ha fått erfara och även förstå Guds enorma förlåtelse när vi fått förståelse för vad han egentligen gjort när han stryker ett streck över våra synder och gjort oss heliga. Liknelsen om den orättfige tjänaren är ett bra svar på frågan:

Matteus 18:21 och framåt...
Då kom Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?" 22 Jesus sade till honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju. 23 Därför är himmelriket som en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. 24 När han började granskningen, förde man fram till honom en som var skyldig tio tusen talenter. 25 Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt han ägde skulle säljas för att betala skulden. 26 Tjänaren föll ner för honom och vädjade: Ha tålamod med mig, så ska jag betala tillbaka allt till dig! 27 Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och lät honom gå och efterskänkte hans skuld. 28 Men när tjänaren kom ut, mötte han en av sina medtjänare som var skyldig honom hundra denarer. Han tog fast honom och började strypa honom och sade: Betala vad du är skyldig! 29 Hans medtjänare föll då ner och bad honom: Ha tålamod med mig, så ska jag betala dig. 30 Men han ville inte, utan gick och satte honom i fängelse tills han hade betalat vad han var skyldig.

Ja, det är bara att läsa vidare. Tio tusen talenter är en förmögenhet, då en talent är ungefär en dagslön. Så räkna vad en arbetare tjänar på fyrtio år så är det vad han efterskänkte.

Nä det skadar Ingen och jag personligen har inga problem. Jag VILL gå och kan ta vad som helst, speciellt från mitt eget barn. Men då jag använde lite av Vingens råd ovan (men bad henne förstås inte att skriva om manuset), så blev ändå följden att min dotter inte vill att jag är där, med motivering att hon då riskerar att bli sig själv och träda ur rollen hon ska spela. Så jag respekterar hennes önskan att inte närvara vid just denna föreställning.

Du skriver "åsikter". Det är just det jag inte kan se det som. Det är verkligen inte samma sak som att ha olika politiska åsikter eller att någon gillar IPA men andra hatar det. När någon trampar på gudstron med en nidbild som förebild av Gud, så går det betydligt djupare än så. Speciellt när det kommer från någon som egentligen borde veta mycket bättre.

Nä jag bad henne inte skriva om manuset, för det ser jag nog som en omöjlighet. Som du såg av mitt svar till Alice, så blev jag ändå "portad" på grund av min kluvenhet.

Jag inspirerades av ditt fina svar och skrev detta:

Men om det är okej att jag delar en reflektion? Ni har säkert stött och blött verket ur många synvinklar, både med kritik och lovord, så det klarar du nog, även från mig. Sen ska jag vara tyst.

Det finns definitivt lika känsliga politiska åsikter. Jag har en vän som helt och hållet är emot skattesystemet, och tycker människor av helt fri vilja varje dag ska ta beslut att hjälpa fattiga och sjuka med almosor, med risken överhängande för att en del människor då dör.
Jag har andra vänner som är för att sälja heroin på Systembolaget öppet för vem som helst.
Det är vämjeliga åsikter enligt mig.
Ändå är de goda vänner.
Jag har en väninna som hånfullt fnyser inför sina egna barn om min Gudstro: "hon tror på Gud förstår du, andra tror på jultomten".
Min bästa väninna för övrigt.

Jag kanske tillhör en annan generation, men jag tycker det är bra att människor vågar såra med sin öppenhet och sina åsikter.
Det tvingar oss att tänka till:
"vad har hänt här? Hur kan man uppleva Gud sådär? Hur kan jag stötta henne?"
Kan det ligga något i att bli övergiven av Gud?
Ja om man exempelvis utfört en abort och själv inte kan se det felaktiga syndiga i handlingen, vad händer då?
Många kristna har periodsvis känt att Guds närvaro svikit eller ebbat ut och försvunnit.
Hur kan vi stötta dem?

Jag vet inte om det är en generationsfråga. Har faktiskt svårt att tro det och om du menar att öppenheten är bättre nu, så är det ju snarare tvärt om i fallet som jag beskriver. Det är ju jag som gammal som tycker att man ska kunna vara öppen, men när de yngre anser sig ha rätt att vara hur öppen som helst med sitt fnysande och smutskastande, så är de inte beredda på att få sina åsikter ifrågasatta. Det är när vi talar om den "hårda" biten om du förlåter uttrycket. Ateisten eller agnostikern menar ofta på fullt allvara att "var och en får tro som man vill" men innebörden i det för dem är ofta med följdparentesen "eftersom Gud ändå inte finns" eller "eftersom man ändå inte kan veta" vilket är en precis lika stark tro/övertygelse som jag har på att Gud finns och att det går att veta. Det är något som jag ofta konfronterar ateisten eller agnostikern med och för det mesta så slutar ett sånt samtal med att vi är överens om att vi båda är lika "trångsynta" även om tidsandan anser sig vara vidsynt. För var och en blir inte "salig på sin tro" om någon av trossatserna faktiskt är sanna.

Dina senare frågor är en annan sak som förstås är ett kapitel för sig. Jag vill definitivt inte vara den som förmedlar en Gudsbild som inte stämmer och som gör att någon upplever att "Gud sviker" när det är gudsbilden och förståelsen av vem han är som svikit. Men det här är jättesvårt. När jag hör min ena bror som tagit rejält avstånd från Gud så verkar det som att vi inte ens har växkt upp i samma familj och i samma kyrkomiljö. Totalt skilda världar och det han beskyller mina föräldrar för utifrån sina upplevelser må visserligen vara rätt för honom, men jag kan omöjligt tro att det faktiskt är mamma och pappa som har gjort eller gett honom den bilden egentligen.

Det kan ju mycket väl vara så att min dotter har genomgått en abort och tror att vi som föräldrar skulle ta det helt annorlunda än vad vi verkligen skulle om så var fallet. Och istället för en verklig händelse i bearbetningen av detta så blir det bilden, rädslan, skammen osv osv som blir det "verkliga" som hänt och som sedan appliceras på Gud och hur han är, precis som den förlorade sonens ångest inför återbesöket med sin far. Men i den berättelsen så tog han ändå steget och fick se att mottagandet var ett helt annat än han förväntat sig. Till den äldre "rättfärdige" broderns förtret. Ja, den berättelsen har många bottnar.

Var och en tror såklart som de tror för att vi tror sig veta sanningen.
Jag kan såklart veta att Gud finns, för jag har en relation med Jesus.
Men jag måste samtidigt förhålla mig till att en ateist saknar förmåga till denna relation, och det allra svåraste här är att acceptera att aldrig någonsin förstå detta.
Acceptera det vi hos nära och kära aldrig kommer kunna förstå måste vara det svåraste.
Att kunna veta att man har denna relation, medan andra har som en nästan omänskligt dålig förmåga att erfara andlighet.
Att leva med denna motsättning är svårt.

Problemet är inte om Gud förlåter eller väntar i oändlighet på oss att be om förlåtelse, problemet är om människan verkligen aldrig kommer tycka hon gjorde något fel.
Det är däri problemet ligger, särskilt ifråga om abort då vi människor har djupa föreställningar om vad som är rätt eller fel, där vi tycks vara orubbliga.
Är man då för evigt avstängd, förskjuten från Gud?