Tack för era kloka svar, som ger mycket att tänka på. Och det behöver vi nog alla.
En pelikan i öknen och en uggla bland ruiner. En sjöfågel i öknen har kommit helt vilse. Ensamheten i öknen, utan flock och utan fisk att äta, helt utan naturlig miljö och gemenskap låter som ett stort lidande. En uggla bland ruiner likaså. Bland ruiner finns bara det övergivna. Det som är lämnat. Ingen skog och ingen mat. Inga fler ugglor.
När jag är i en kyrka, även om jag går dit själv och inte känner någon, så kan jag tänka: här är mina kära syskon. Vi har någonting stort tillsammans. En gemenskap som inte finns med andra. Inte fysiskt utan andligt. Andligt är vi inte pelikaner och ugglor som kommit fel utan istället rätt. Men fysiskt kan vi bo på olika håll. Själsligen känner vi kanske inte varandra men andligen gör vi det. Även om ingen skulle prata med mig så har vi gemenskap. Men vi behöver ändå få bli sedda. Människan behöver det.
Tänker på fördelarna med att vara ensam och ensamstående.
När andra säger: Jag måste hem. Så måste inte jag hem.
När andra känner att de inte orkar eller vill det partnern vill, så kan jag ändå få göra det jag orkar och vill och slippa göra det jag inte orkar och inte vill. När andra oroar sig för en partners reaktion, behöver jag inte oroa mig alls. När andra längtar efter egentid och att få göra något utan att bli avbruten eller bli tvungen att sluta, så kan jag göra något hur länge jag vill. När andra måste leva upp till en partners förväntningar, har jag ingen press alls.
När andra ger upp sina hobbys för familjens skull, kan jag utöva hobbys när jag vill. När andra ber varandra om lov om de vill använda pengarna till något, kan jag ge till vad jag vill och köpa vad jag vill. Jag somnar när jag vill och behöver. Jag får läsa när jag vill och behöver. Jag träffar den jag vill och behöver. Jag skjuter upp disken om jag vill göra något annat. Jag kan åka vart och när jag vill och komma hem om en vecka. Jag kan laga konstig mat som jag älskar. Lyssna på musik som ingen annan står ut med. Slippa lyssna på musik som jag själv inte står ut med. Kan gå i morgonrock fram till lunch. Kan låta håret stå på ända och huden vila från smink. Kan sitta i timmar och prata med en släkting i telefonen. Får sitta på ett café och pimpla kaffe en halv dag om jag vill. Jag kan länge få fundera igenom saker i tystnad och stillhet. Och jag kan improvisera och vara spontan i beslut.
Några vardagsexempel som jag är tacksam för. Ensamhet, med rätt värde i ordet, är inte så tokigt ibland.
Det handlar inte om en slags egoism utan det handlar om att få tillåtelsen att inte behöva pressa sig och att kunna få lyssna på vad sin själ och kropp behöver. Det kanske handlar om en frihet ifrån någonting, istället för en allmän frihet i allt.
Det är en välsignelse att vara gift med en själsfrände, men också en välsignelse att vara ogift.
Om alla här på kd läser det du nu skriver kommer