Definitivt. Jag skulle nog säga att det till och med kan vara berikande. Jag tror ingen mår väl av att bara vara med exakt likasinnade och i den allra närmsta relation där tilliten är som starkast som ett bra äktenskap är, så fyller olikheterna även i synsätt en viktig roll för att skapa en bättre balans och helhet i oss. Tror jag åtminstone. 

Till er bägge:

Har du en känsla att det finns de (även troende) som inte skulle kunna tänka sig att dela livet med någon som står på annan politisk grund än de själva? Framför allt kanske om man står mer till vänster? Jag menar, är det inte nära till hands att man lägger moraliska aspekter på inställningen i vissa politiska frågor? Och vem vill leva med någon som har "lägre moral"? Kan det inte uppstå en obalans i relationen i meningen att den ena känner "Jag är lite bättre än honom", och den andre, "Jag är lite sämre än henne", och vice versa? Det blir rätt märkligt då tron grundläggande borde vara det som djupast förenar. Alla troende är lika inför Gud, där den ene varken är bättre eller sämre än den andre. Åtminstone inte när det gäller identitet. I praktiken kan det naturligtvis skifta. Visst finns det troende som ibland gjort felaktiga saker eller val. Men att underkänna en annan troendes moral, är inte det att också underkänna dennes tro? 

Ja tron är förstås det viktigaste och grunden för våra liv och jag håller med ljus och Salt att om politik eller något annat får så stor plats att det blir en trossak av det, så blir det förmodligen mycket svårt. Men som hon också pekar på så finns det ju även andra frågor som kan bli likadana. Då är det inte frågan om bättre eller sämre för de flesta människor anser väl att den åsikt/tro/livsåskådning de har är den bästa?
Jag skulle nog kalla detta för ett allmänmänskligt dilemma och inte bara för en troende kontra icke troende. Vi har det inom tron också. Just nu kanske politik är polariserande på ett annat sätt än för då det nu skär igenom samhällsklasser och ställer till exempel kön mot varandra. Men jag växte upp där det vore i princip omöjligt för en baptist/pingstvän att gifta sig med en lutheran eller missionsförbundare. Synen på barndop och tungotal... Hemska saker... Hur ska vi fostra våra barn? Vilken kyrka ska vi gå till? 

I världen säger man "vi gillar olika" men det omfattar inte abortmotståndare, traditionellt kristna, skapelsetroende, kristdemokrater, sverigedemokrater med flera. Där är det till och med okej att hata. Veganer hatar köttätare (och anser sig vara bättre) och tvärtom.
Men en vegan kan mycket väl gifta sig med en som äter kött om den ömsesidiga respekten finns. Kan den ena laga mat till den andra och tvärtom (även om veganen inte ska behöva äta kött för den andres skull) så kommer det att funka utmärkt. 

Jag vill nog påstå att problematiken finns både bland troende och icke troende. Paulus tar ju upp det på flera ställen. "Jag håller mig till Kefas .... osv." och "Bryt inte ner Guds rike för mat och dryck.." till exempel. Då syftar han på församlingen, men det är ett mänskligt mönster som har skapat både små och stora konflikter.

Jag tror rent mänskligt att vissa klarar detta och andra inte. Det är bra att ta reda på hur det förhåller sig med det innan man ger sig in i att leva ett liv tillsammans med en annan människa. Finns inte flexibiliteten och toleransen hos båda bör man nog hitta en väldigt likasinnad. Men där det finns tror jag att olikheterna är en styrka som kan bli något väldigt positivt. 

I den första förälskelsen så tror jag att människor "mörkar" saker och sidor för varandra. Man kanske också försöker "i sin blinda förälskelse" att tänka positivt...att man nog kommer att stå ut med egenheter, åsikter och annat och kanske t.o.m. tror eller hoppas att den andre ska kunna förändras, till det man själv önskar. 
Jag tror man måste undvika allt detta. 
Man behöver våga riskera att förlora den andre genom att vara ärlig från början. Att vara sig själv. Kommunicera. Berätta om drömmar, tankar, rädslor.. Inte nödvändigtvis blotta sig med sitt livs historia, bagage och hemligheter. Jag tror att alla måste respektera att det finns ett privat förflutet...om det inte påverkar framtiden såklart. 
Men när man tänker framåt, lever framåt, så måste en genuin ärlighet och ett djupt förtroende genom ärligheten skapas. Rädslor förstör och bryter ner och kommer att skapa kontroll.
Man behöver börja med att vara trygg i sig själv. I sin egen roll på jorden. I vem man är, vad man är kallad till och vad meningen med sitt eget liv är. I det måste man fundera på vad man kan orka med, vad man vill ha med i sitt privatliv, var gränserna går i moral, integritet, samvete, tro och livsvärderingar. 
När man känner sig själv, och den man som kristen har formats till, finns förutsättningar för att välja och följa en livskamrat igenom svårigheter, prövningar och frestelser för resten av livet. 

Har man kommit fram till tillit och förtroende, och att man känner varandras hjärtan...så spelar det ingen roll vilken politik man sympatiserar med. Det finns för- och nackdelar med alla partier. Man behöver förmågan att kunna hålla isär sak och person. 

Så även om du inte röstar på något parti, och även om du håller dig utanför det politiska systemet, vilket jag inte lägger några värderingar på, har du som JV alls inga åsikter gällande samhällsstyre, äldrevård, skatter, miljö, invandring, skola etc? Hur skulle det då sett ut om alla svenskar var JV? Då hade Sverige styrts av JV och Vakttornet hade ersatt EU, fast ännu mer totalitärt, i en "teokrati".