I den första förälskelsen så tror jag att människor "mörkar" saker och sidor för varandra. Man kanske också försöker "i sin blinda förälskelse" att tänka positivt...att man nog kommer att stå ut med egenheter, åsikter och annat och kanske t.o.m. tror eller hoppas att den andre ska kunna förändras, till det man själv önskar.
Jag tror man måste undvika allt detta.
Man behöver våga riskera att förlora den andre genom att vara ärlig från början. Att vara sig själv. Kommunicera. Berätta om drömmar, tankar, rädslor.. Inte nödvändigtvis blotta sig med sitt livs historia, bagage och hemligheter. Jag tror att alla måste respektera att det finns ett privat förflutet...om det inte påverkar framtiden såklart.
Men när man tänker framåt, lever framåt, så måste en genuin ärlighet och ett djupt förtroende genom ärligheten skapas. Rädslor förstör och bryter ner och kommer att skapa kontroll.
Man behöver börja med att vara trygg i sig själv. I sin egen roll på jorden. I vem man är, vad man är kallad till och vad meningen med sitt eget liv är. I det måste man fundera på vad man kan orka med, vad man vill ha med i sitt privatliv, var gränserna går i moral, integritet, samvete, tro och livsvärderingar.
När man känner sig själv, och den man som kristen har formats till, finns förutsättningar för att välja och följa en livskamrat igenom svårigheter, prövningar och frestelser för resten av livet.
Har man kommit fram till tillit och förtroende, och att man känner varandras hjärtan...så spelar det ingen roll vilken politik man sympatiserar med. Det finns för- och nackdelar med alla partier. Man behöver förmågan att kunna hålla isär sak och person.