Mao, förståelsen för den hypostatiska unionen, dvs förenandet av Jesu mänskliga natur och hans gudomliga natur i hans person, är grundläggande. Alltså, även om förståelsen för den hypostatiska unionen, enligt Paul inte är frälsningsavgörande, är den såsom faktum, det, enligt honom. Är den avgörande för frälsningen, måste Paulus ha undervisat om den, och den bör varit välkänd för Kolosserförsamlingen. Vidare måste den varit känd och väletablerad bland samtliga apostlar, kyrkoledare och församlingar. Ändå var det först vid det fjärde kyrkomötet i Chalcedon (e451 e.Kr) som läran om Jesu två naturer i en person fastslogs. Kyrkan hade under det andra kyrkomötet i Konstantinopel (381 e.Kr) gjort upp med Apollinarianism – läran om att Kristus hade en mänsklig kropp men en gudomlig själ, och senare, under det tredje Kyrkomötet i Efesus (431 e.Kr) gjort detsamma med Nestorianism – läran om att Kristi två naturer handlar om två separata och distinkta viljor. Dvs, först knappt 400 år senare lyckas Kyrkan, pga diverse villoläror i.e. missuppfattningar utmejsla en tydligare förklaringsmodell till förvirringen kring Kristi komposition. Det tog alltså lång tid och många, säkert hetsiga och komplicerade debatter innan man slutligen fastslagit Kyrkans officiella hållning i frågan, men där alla kyrkor fortfarande var långt ifrån eniga i frågan. Detta skulle varit fullständigt onödigt och överflödigt om läran om den hypostatiska unionen redan var ett faktum. Är det mot den bakgrunden trinitarister förväntar sig att vi ska tro att Paulus och Kyrkan på hans tid redan hade en färdigt genomarbetad förklaringsmodell i ämnet?
http://christianapologeticsalliance.com/2012/10/10/the-origin-of-hypostatic-union-in-early-church-history/#_ftn7