Jag tror att det handlar om helt olika erfarenheter och perspektiv. Det går inte att jämföra olika människors sorg. Att vara ensam kan vara tärande och sorgligt. Att få en livskamrat som man älskar mest i hela världen och delar allt med, blir ett hjärta med, men att sedan bli övergiven och sviken, kan vara fruktansvärt. Fasansfullt. Den smärtan är så klart av en annan natur än smärtan och sorgen att vara ensam. Men den är inte brutalt dräpande, så som sveket och övergivandet är. Det är olika sorters smärta och sorg.
En kristen broder som i sin skilsmässa behöver gråta och prata ut med dig som stöd gör det utifrån en situation där HELA hans värld rämnat och hjärtat trasats sönder. Han/hon kan vara nära att dö, själsligt. Det gör man inte på det sättet av ensamhet. Man kan vara i nöd av ensamhet och i nöd i eller efter ett äktenskap t.ex. Men det är till stor del olika sorters nöd. Gemensamt kan vara att man behöver stöd och hjälp.
Den som varit gift har fått en oerhörd gåva. Den som blivit lämnad har tvingats uppleva fasan och förtvivlan över att denna oerhörda gåva tagits ifrån en, tillsammans med halva sitt hjärta, bildligt. Den som är ensam har förskonats från den fasan och förtvivlan. Hans hjärta har bevarats helt. Och den som aldrig varit ensam och försmäktat har aldrig upplevt den utdragna och malande sorgen av ensamhet och sorg.
Det är några av mina tankar.
Tack för att du delar dina tankar med mig och som du säger så kan det vara svårt att jämföra sorg med sorg. Lite som att jämföra äpplen och päron men ibland så känns det som att förståelsen och medlidandet för de som drabbats av skilsmässa, dödsfall eller oförmågan att få fler barn är större än för oss som inte har funnit en livspartner. Det känns inte som man blir sedd på samma sätt som de andra. Tyvärr är det den känslan jag har.