De är inte enkellt, men jag tror man måste vara ärlig med sig själv oxå. Vad trivs jag med, och inte panik öppna sig för alla. Man får gallra lite grann. Sedan ska vi inte glömma, vi har en vän vi som Älskar Jesus, en som aldrig lämnar oss. Har brottas med ensamheten stora delar av livet, och de är lätt att man vänder allt mot sig själv, tex att man inte duger, man passar inte in, man känner sig misslyckad på nått vis. Och de här att leva singel, visst jag känner mig misslyckad, att jag inte lyckats fixa fru o barn o hus osv. Men,, man kan gräva ner sig hur mycket som helst i de. Jag försöker tänka... Jesus,,, han har värdens möjligheter med mig, jag är ensam, jag kan röra på mig, han kan leda mig in i framtida saker, allt är i hans hand. Och samverkar vi med honom, då kommer allt leda till de bästa. Sedan kan jag sakna någon vän o bara hitta på nått med, en fika, fara ut o grilla, prata, be osv. Personligen söker jag mig till dom mindre sammanhangen, små församlingsgrupperna, där de är bönegemenskap, där får jag så mycket tillfredställese och uppmuntran att jag kan trivas i min ensamhet sedan. Är hellre ensam än med ytliga människor som bara suger energi.
Bra skrivet snömannen, du har så rätt. Cellgrupper/små församlingsgrupper är ett bra sätt för oss alla att få gemenskap, singel eller inte, vi behöver kristna syskon att dela tron och livet med.