Tänkvärda ord och förhoppnings är det så att de flesta börjar ett nytt liv i gemenskap med kristus. Men är det så säkert egentligen att man förändras så mycket? Kvarstår inte ganska mycket hos människan i sin tidigare personlighet?
Jag upplever det som att bli mer och mer den jag från början var menad att vara, snarare än att Herren gör mig till en annan personlighet.
"Fåren" Herren talar om, de är våra böjelser för det goda och dessa är kvarlevor av liv från Herren. Det är dessa Han kallar och leder i oss.
Själva frälsningen är att Herren renar vår vilja, alltså att vi gör, vill och tänker godhet (kärlek) utan att ens reflektera över det. Tills dess jag är där på alla plan är det en bit kvar, kan jag säga. Alltså säger jag inte att jag är räddad, bara att Herren lovat att rädda mig.
Hur upplever du att du förändrats?