Själv föredrar jag att gå omkring, fram och tillbaka, på bönesamlingen. Att hela tiden röra på kroppen, röra på armarna, röra på benen, omväxlande blunda och titta var jag går. Jag stortrivs på bönesamlingar när man kan göra det, när man är några stycken som ber tillsammans och att man känner att man kan vara fri att röra sig.
Jag instämmer i detta, Daniel! Har aldrig varit på en sådan bönegudstjänst/-samling. Men jag går timslånga promenader varje dag i skogen med sonens hund. Inofficiellt kallar jag det mina 'bönevandringar', för det är då jag umgås bäst med Gud. Det är inte alltid jag ber regelrätta böner, jag menar... som att jag tänker ut vad jag vill säga till Gud. Ofta ber jag Honom bara 'skanna' mitt inre och sedan låter jag mina tankar vandra.
Ibland är min själ full av glädje och då blir mina tankar min tacksamhet till Honom. Ibland är jag full av oro av någon anledning, och då blir mina tankar min bön om hjälp. Vad det än är som rör sig inom mig, så lämnar jag över det till Honom i de här stunderna, och ofta kommer jag hem med lösningen på ett problem, med lugn i sinnet, eller ännu mer uppfylld av tacksamhet till Honom.
Just detta att jag är i farten, att jag går, gör att jag slappnar av och att hela situationen känns naturlig och okonstruerad. Dessutom, att jag befinner mig i Guds natur gör att jag upplever Honom otroligt nära.